En predikan utifrån GT-texten på Tredje söndagen efter Trettondedagen, tredje årgången (2 Kung 5).
Hur kan man börja tro på Gud och på Jesus? Det är den stora frågan vi stannar upp för idag. Vi som sitter här har var och en våra erfarenheter och tankar.
I våra texter idag möter vi två män som fick vara med om helanden. På Bibelns tid var det kanske ett vanligare sätt att komma till tro än vad det är idag, även om under ju sker ibland oss också ibland.
Naaman är framgångsrik och lyckad och hans namn betyder ”trevlig/behaglig”. Men lyckan är skör. Anseende och pengar är ingen garant. Spetälskan jäser under märkeskläderna – en allvarlig sjukdom som i längden ofta gör att olika perifera kroppsdelar tappar känseln, bryts ner och dör: näsan, fingrarna, tårna… Läskigt…
Kan det vara så att vi alla bär på något som bryter ner oss, om inte annat så förgängligheten. Vi kan inte bevara oss själva oskadade genom livet: sakta men säkert kommer ärren, rynkorna, de grå håren och krämporna…
För Naaman var det än mer drastiskt. Han behövde hjälp. Men Naaman var ingen jude. Han hade ingen tro på Israels Gud utan tillhörde ett av Israels grannfolk. För honom var det nog inte naturligt att tänka att en gudsman i Israel skulle kunna hjälpa honom med hans sjukdom. Men han var desperat och griper ändå halmstrået, liksom många svenskar som inte säger sig tro på Gud ändå ber i nödsituationer…
Naaman fick tips om att bege sig till profeten i Samaria. Efter lite förvecklingar stannar tillslut överbefälhavare Naamans fina hästar och vagnar utanför profeten Elishas hus. Minns ni vad som hände?
Det var nu Naamans förväntningar byttes i besvikelse: Elisha verkar ha vetat att Naaman var på väg, men gick inte ens ut och mötte honom. Han skickade ut en man med uppmaningen: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Vad var det för en oandlig profet? Han kom inte ens ut och bad! Men det är nu det intressanta börjar.
Tänkte du på det som Naamans tjänare sade: att om profeten hade sagt åt honom att göra något svårt, krypa på sina bara knän till Guds tempel och be på ett visst sätt, då hade han tänkt att det var andligt – och velat göra det. Men nu skulle han bara att doppa sig i floden Jordan sju gånger. Han hade badat förr och det hade inte hjälpt. Så varför skulle det hjälpa nu?
Som att han förutsatte att det skulle vara verkningslöst eller oandligt för att det var enkelt? Händer det att du och jag också tänker så? Att det är mindre andligt när Gud helar genom läkare och mediciner än efter bön? Tänkte kanske Naaman att det bara skulle vara själva vattnet som var verksamt – att det var något magiskt med själva vattnet? Naaman räknade inte med att Gud själv och hans ord skulle göra det verksamt, liksom Gud också har makt att låta våra läkare och tabletter vara hans redskap.
Kan det vara så att Naaman och ibland vi själva tänker fel: att det handlar om att beveka Gud, göra något för Honom, för att Han ska vilja möta ens nöd? Men både vår evanglietext idag och GT-texten visar hur Gud möter och hjälper den som kommer med tomma händer. Och ur det Gud gör skapas tro: tillit till Gud. För Gud är inte poängen själva helandet, utan meningen för honom är att hjälpa oss att lita på att han är Gud och han är god. Den tilliten är grunden för vi ska kunna leva i gemenskap med honom.
När kommer du, som Naaman eller ämbetsmannen i evangelietexten, med din nöd, dina verkliga behov inför Gud, när kommer du just som du är? Kanske är det ofta: varje dag, flera gånger om dagen. Eller kanske är det ganska sällan, nästan aldrig. Kanske kan vi behöva uppmuntran och en nytändning i att komma? Kanske är det lätt att när åren går tappa bort närvaron, det aktuella och verkliga och mer komma i någon sorts jargong eller invanda fraser?
Och jag tycker mig se att det ligger en utmaning i hur vi som församling ber, utanför gudstjänsten. Kanske vi ber i eller inför olika gruppträffar? Och det är jättebra – att vi erkänner Gud och ger Honom utrymme att forma och verka i våra olika sammanhang. Men kan det vara så att vi lätt fastnar i böner om att Gud ska möta våra behov? Samtidigt kanske vi lätt tappar bort bönen som mer är relaterande till Gud? Bön som syftar till att erkänna och ära Gud för den Han är? Bön som mer öppet frågar Gud vad han vill?
Om vi hårddrar lite… Kan det finnas en risk att vi gör Gud till en enarmad bandit dit vi kommer och lägger i vårt bönemynt… våra behov, och drar i spaken och hoppas på utdelning?
Men Gud är ju en person. En person med en oerhörd integritet och makt och insikt och kärlek. Undrar om han många gånger suckar lite över att vår bön och vår bild av honom, vår förväntan på honom ibland är så liten? Ett litet test kan vara: om du skulle tala till en medmänniska så som du ber till Gud, hur skulle det bli? Låter det som ett vuxet samtal vänner emellan eller mer som ett barns önskan om godis från sin förälder?
För att börja dra ihop det… Idag har vi mött Naaman och ämbetsmannen i vår evangelietext: exempel på hur Gud väckt tro i människor, som kommit till honom i sin nöd. De har kommit just som de är, med tomma händer, men med någon sorts förväntan – ett halmstrå att hålla i: att han kanske skulle vilja hjälpa dem. En del av oss kanske behöver just den uppmuntran: uppmuntran att kanske för första gången våga komma med det som är din nöd.
Andra av oss kanske har en relation och förväntan i grunden, men har tappat bort sig i bönevanor som inte riktigt vuxit i takt med våra liv? Det kan hända att vi är kompetenta vuxna inom väldigt många områden i livet, men språket och närvaron i bönen kanske inte har vuxit med utan speglar en tidigare fas i livet. Så att vi inte riktigt kommer till Gud som vi är… utan mycket mindre – och med en bild av honom som mindre än han är. Vi kan jämföra med Naamans andliga bild av hur profeten skulle möta honom. Men det var inte så Gud ville hela honom. Verkligheten var både enklare och större. För dig kanske den här dagen kan vara en påminnelse och en uppmuntran att få växa vidare med Gud och inför Gud. Att börja lägga av de andliga bilderna av hur det borde vara. Att mer få komma som hela den vuxna människa du är, med allt, all komplexitet, alla livets ärr och sår, all kunskap och erfarenhet du bär på, alla vuxenlivets frågor och brottningar och sträcka ut dig inför Honom. Och möta Honom.
Vi är i stillhet och möjlighet till eftertanke och bön en liten stund…
Gud, du som ser mig som jag är. Hjälp mig att våga släppa bilderna och lita på dig, tro på dig, möta dig. Att våga komma med den nöd som är min, och att dela med dig allt det som rör sig i mitt hjärta och mina tankar. Så att jag kan bli alltmer den människa du skapat mig att vara, och du Gud få din rätta plats i mitt liv.
Boktips för dig som vill läsa mera om att bli alltmer hel inför Gud:
Magnus Malm ”Som om Gud inte finns: en bok om sekularisering” Artos & Norma Bokförlag (2015)
Magnus Malm ”Bildfaktorn: om den mödosamma och underbara resan från bild till verklighet” Artos & Norma Bokförlag (ny utgåva 2016)