Predikan: Att lära känna Fadern på dansgolvet

4 söndagen i påsktiden,

(Syr 28:3-7, 2 Kor 4:16-18, Joh 14:1-14)

Idag talar Jesus mycket om att lära känna honom. Hur väl måste man känna någon för att känna någon? Vad behövs egentligen för att du ska såga att du känner någon? När jag funderar lite kring lära-kännande tänker jag att det är lite som lagren i en lök. [VISA den runda sidan av en halv LÖK, sedan vända så lagren syns.]
Vi lär känna olika lager av varandra. Paulus skriver i episteln om vi har en yttre och en inre människa (2 Kor 4:16).

Det yttre
Ytterst är kanske sådant som är synligt för alla… Dessa yttre saker säger lite grann om oss: om vi är män eller kvinnor, hur gamla vi är, någon sorts grovt hälsoläge, vilken kontinent vi härstammar från, eventuella ringar på fingret… Av våra kläder, vår klädstil, frisyr och smycken kan vi avläsa ytterligare några saker. Men vi säger knappast att vi känner någon vi bara sett, eller hur?
Att börja tala
När vi börjar tala med varandra kan vi höra spår av var vi eller våra föräldrar har bott. Vi kan börja lära känna varandras liv bortom vad som är uppenbart för alla och kan dela med oss av sådant som inte är känsligt. Då har vi kommit någon nivå in under lökens skal. Men fortfarande styr vi ganska mycket vad vi delar med varandra.
Tala djupt
Längre in i löken finns sådant som vi inte delar med vem som helst, utan bara med sådana som jag litar på: vad jag verkligen tycker om eller inte, vad jag längtar efter, vad jag är rädd för, såren jag fått i livet, sådant jag gjort bra eller mindre bra, minnen av särskilda saker som jag bär i mitt hjärta. Hit får kanske våra närmaste vänner komma, livskamraten och den närmaste familjen?
Grunden och det inte helt medvetna
Ytterligare en nivå in ligger sådant som jag kanske inte aktivt är helt medveten om men som styr hur jag fungerar: min grundton i livet, hur min personlighet är. De här sakerna ligger nära min själ. En god och lyhörd livskamrat kan lära känna oss ganska mycket också på den här nivån, ibland också sådant vi inte riktigt förstår eller kan sätta ord på själva. Och här ligger nog mycket vem jag verkligen är. Men ingen människa når ända in. Där är helig mark.
Andens mötesplats
Det som finns allra längst in i mig, min ande, den är något som djupast kommer från Gud och den är en slags ickefysisk mötesplats med Gud: en rymd, en landningsbana, ett dansgolv. Min ande längtar efter att vara i en slags evig dans med Guds Ande i mig. Där inne, längst in, möts Guds Ande i mig och min ande, om jag låter dem göra det. Jag vet inte om du kan känna igen dig?
Jesus berättar att om vi lär känna honom känner vi också Fadern. Han säger till och med: Den som har sett mig har sett Fadern. (Joh 14:9) Jag förstår att lärjungarna lade pannorna i djupa veck. Hur menar han?
När Jesus talar med sina lärjungar om att känna och lära känna så är det ett ord som på hebreiska är ett djupt ord med bottnar i alla lökens lager av lära-kännande: i den gamla Bibeln från 1917 kan vi läsa, rakt översatt från hebreiskan, att mannen (Adam) kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain (1 Mos 4:1, 1917 års översättning). Att på djupet känna någon, kan beteckna den mest intima gemenskapen mellan makar. Den som hör ihop med att vara ett.
Ni som levt tillsammans länge, hur väl skulle ni säga att ni känner eller kände er livskamrat?
Även om man lärt känna varandra väldigt väl genom åren skulle tro att det är så att det alltid finns mer att upptäcka? Och vi är ju i en ständig förändring som människor – bara det att det ibland går långsamt och ibland snabbare.
Det betyder att vi inte kan räkna med att någon människa, inte ens den bästa livskamrat, kan få mig att känna mig helt sedd, älskad, känd och förstådd. Det är en viktig sak att bära med sig i livet – så att vi inte går runt och tror att det är fel på våra vänner och livskamrater, eller att vi inte hittat rätt person. Det hör till livets betingelser. Jag kan inte begära det av Tony och Tony kan inte begära det av mig. Bland människor kommer jag alltid att känna mig lite, lite ensam – sorgligt men sant. Bara Gud kan möta mig hela vägen inifrån. Han vet om allt jag bär på, mycket mer än vad Tony någonsin kan veta – både det medvetna och det som ligger bortom.
Det är därför kung David kan be, i den 139:onde psalmen:
Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro.

Att verkligen känna är att vara ett. I ett annat sammanhang, berättar Johannes, hade Jesus sagt precis det: Jag och Fadern är ett. (Joh 10:30) Fadern och Sonen känner varandra, på det allra djupaste planet, för att de är ett. Och när vi lär känna Jesus och lever i gemenskap med honom och hans Ande är du och jag inbjudna att tillsammans med honom leva i den gemenskapen med Fadern. Du och jag i gemenskap med hela Treenigheten.
Det är stor teologi som våra syskon i de ortodoxa kyrkotraditionerna gärna betonar. Det kan hända när vi ger utrymme för vår ande att på djupet möta Jesu Ande – att vi liksom får dansa med Gud själv.
Det kanske inte känns så dansant alla dagar, där på djupet av vårt inre? Jag vet inte hur det är för dig? Så kan det vara av olika anledningar i våra liv. För mig som småbarnsförälder kan jag knappast säga att mitt liv med Gud är särskilt frodigt – snarare tvärt om. När jag gett av min uppmärksamhet och mitt engagemang till Lukas en hel dag, och sedan till Tony, finns inte mycket ork kvar för fokusera ytterligare på Gud, och det sörjer jag lite över.
Men i våra bordsböner därhemma och i den lilla enkla aftonbönen med Lukas blir jag påmind om hur Gud finns mitt i allt och bär. Jag VILL gemenskapen med Gud. Och på något vis tror jag att det är nog.
Jag tänker på en sång jag först sjöng som konfirmand ”Att lära känna dig är min längtan”, som jag successivt och trevande gjorde till min bön. Jag vet inte om du känner till den? Dessa dagar vilar jag i att min andes inre dansgolv är öppet och Herren, min Gud bjuder upp min ande till dans. Och Han är en lyhörd kavaljer som vet precis vilken sorts melodi och dans som passar. Och jag tror att Guds Ande vill dansa också med dig, i dig. Ibland behöver vi bara viska till honom att vi vill…
Men om du sitter här och om det känns som att detta med att lära känna Gud går dig alldeles över huvudet. Vad längtar du efter? Vad behöver du just nu, i ditt liv som är som det är? Först när vi vågar vara ärliga med Gud och släppa honom nära får han riktigt chansen att möta oss där vi är, när vi släpper honom längre in i lökens ringar. Och där kan ett lära-kännande börja ske och en ny tillit växa.
Nu ska vi snart fira nattvard. Det är ett sånt där fantastiskt tillfälle till lära-kännande och gemenskap med Gud själv. När vi tar emot brödet och vinet som Jesus har bundit sin närvaro vid, tar vi emot Gud själv i våra fysiska kroppar. Och i våra hjärtan. Det är stort. Därför är nattvardsfirandet något heligt. Det är något att bära med sig när man sitter hemma och känner sig oandlig. 😉 Då är det kanske dags att sucka och vända sig till Gud. För han inbjuder: ”Dansgolvet är öppet. Vill du dansa?