Varför intressera sig för de s k Dödahavsrullarna och Qumran? Givetvis finns många svar, men ett av dem är att de innehåller våra äldsta skriftliga källor till Gamla testamentet (de flesta förmodligen nedtecknade någon gång mellan år 100 f Kr till 70 e Kr). Ett annat svar är att de ger oss inblick i hur judisk tro och liv kunde se ut, vid tiden före Jerusalems fall, om man inte tillhörde de stora grupperingarna: fariséerna, saddukéerna eller zeloterna. Att lära känna det judiska sammanhanget i Israel vid denna tid bidrar till att bättre kunna förstå tro, tankeströmningar och fromhet i den miljö där kristen tro kom att börja spridas. Eftersom denna typ av judendom inte levt vidare kan dessa skrifter bidra med reflektion inifrån en tid mellan Gamla och Nya testamentet som varken är präglad av vår tids judendom eller kristendom.
I Uppsala ägnar institutionen för lingvistik och filologi Dödahavsrullarna särskilt stort intresse. Institutionen har bland annat lagt ut en omfattande inledning till forskningen (fram till 1996) kring dessa skrifter. Den finns i två versioner: 1) relativt kortfattad men ändå innehållsrik inledning och 2) fackteologiskt skriven mer omfattande inledning.
Nu under våren har jag till och från läst i Rösterna ur Dödahavsrullarna, författad av Robert Eisenman och Michael Wise (2001). Det började med att jag träffade på hänvisningar till Qumranskrifterna i andra teologiska böcker och blev frustrerad av att jag på grund av avsaknad av kunskap inte kunde bedöma resonemangen. Eisenman & Wise är av annan åsikt än den som Bo Isaksson framhåller för vilka de var som levde i Qumran och skrev ner Dödahavsrullarna. Isaksson anger i inledningarna ovan att det var esséerna som var ursprunget, medan Eisenman & Wise anger att det inte var esséerna – utan ett slags radikal, militant, messiasförväntande rörelse som dragit sig undan världen för ett liv i extrem rituell renhet ute i Juda öken (s. 19f). Eisenman & Wise driver tesen att denna grupp/rörelse stod i nära förbindelse med, kanske till och med utgjorde ett kärnsammanhang för, den allra tidigaste kyrkan. Särskilt ser författarna kopplingar mellan den teologi som framkommer i Qumranskrifterna resp i Jakobsbrevet i Nya testamentet, men man ser också drag av sentida judisk mystik – s k kabbala. Den hållning som författarna i Rösterna ur Dödahavsrullarna intar gentemot urkyrkan finner jag intressant, men jag har ännu inte tagit del av hur övriga forskarvärlden ser på. Jag ser risk för tendentiösa tolkningar då säkert både judar och kristna vill kunna räkna Qumrankommuniteten främst till sitt eget teologiska arv.
Rösterna ur Dödahavsrullarna har ett inledande kapitel om upptäckten av Dödahavsrullarna och om Qumrankommuniteten. Sedan följer kapitel där olika typer av litteratur från Qumran presenteras allmänt, liksom ett kapitel om Qumrankommunitetens skrifttolkning. De olika kapitlen rymmer tolkningar av olika skrifter som hör till den aktuella gruppen, t ex messianska och visionära berättelser, profeter och pseudoprofeter, kalendertexter och prästavdelningar, testamenten och förmaningar, gärningar som räknas som rättfärdighet – lagtexter, samt lovsånger och hemligheter. Varje enskild texttolkning följs av ursprungstexten transkriberad till modern hebreiska, följd av en översättning till svenska.
På baksidan av boken kan man läsa att den riktar sig till så väl fackteologer som andra intresserade. Men jag tror att man bör ha en del kunskap om Gamla testamentet för att kunna tillgodogöra sig innehållet – att kunna se likheter och skillnader mellan källskrifterna samt förstå författarnas hänvisningar och analyser.
Avslutningsvis, ett litet citat ur den svenska översättningen av fragment 4Q521 fragment 1 spalt 2, rad 1-8 ( Eisenman, Robert & Wise, Michael (2001). Rösterna ur Dödahavsrullarna, s. 29f). Stycket handlar om himlens och jordens Messias.
[ …Him] len och jorden skall lyda sin Messias,
[ …och allt s]om är däri. Han skall inte överge de heligas bud.
Ni som säker Herren, vinn styrka genom att tjäna honom.
Finner ni inte Herren däri, alla ni som troget väntar?
Herren vårdar sig om de fromma (chassidim) och kallar de rättfärdiga (saddikim) vid namn.
Hans ande svävar över de ödmjuka, han vederkvicker de trofasta med sin kraft.
De fromma (chassidim) förhärligar han på det eviga rikets tron.
Han befriar de fångna, ger de blinda deras syn, skaffar upprättelse åt de för[tryckta.]
För att själv läsa om och i Dödahavsrullarna (på engelska), klicka här.