Predikan: Något nytt ur rasmassorna

En predikan från Andra söndagen i påsktiden utifrån Joh 21:15-19.

Att se Gud i ögonen, rakt in i himlen (Psalmer i 2000-talet, 871). Kanske var det något sådant som Simon Petrus fick vara med om, där vid stranden av Genesarets sjö? Och den här dagen påminner oss om att också du och jag har chansen att se Gud i ögonen, och möta den kärlek som uthärdar allt.

Vår självkänsla är en bräcklig byggnad. Den tar tid att bygga upp men kan snabbt raseras. Så var det för Simon Petrus. Och kanske är det ibland också så för oss? Men ur rasmassorna och askan kan något nytt växa fram. Det får vi idag vara med om när det händer i Petrus.

Petrus hade varit en av Jesu allra närmaste vänner. En som fått förtroendet att följa med: när Jesus botat sjuka, upp på förklaringsberget, han hade till och med gått på vattnet på Galileiska sjön, han hade otaliga gånger suttit med Mästaren vid lägerelden och pratat och han hade betygat att aldrig överge Jesus, även om alla de andra lärjungarna skulle göra det. Han hade varit trygg med Jesus. Men nu var det som bortblåst. Han hade nog aldrig tänkt sig att det hade kunnat ske: att han inte vågade stå för sin vänskap med Jesus när det blev skarpt läge.

Om vi vänder blicken till oss… har du varit med om att du känt dig trygg, känt att du kan något, men så händer något som raserar allt. Det kan vara en relation som oväntat klipps av, en olycka som gör att man inte längre vågar det man vågade, eller man begår ett misstag som förändrar förutsättningarna för något man hoppades på. Jag vet inte om du varit med om något liknande som du tänker på?

För en månad sedan var jag på skidsemester. I en isig och brant backe föll jag och kanade långt. Jag kände mig väldigt liten, dum och rädd och med ansiktet täckt av snö. Min trygghet och känsla av att kunna åka slalom var som försvunnen. Och det förvånade mig att jag på ett ögonblick kunde förlora så mycket trygghet. Sedan tog det ett par dagar av försiktigt prövande för att börja våga åka skidor som förut igen.

När vi möter Petrus i vår text idag hade han inte kommit över sin krasch än. Han hade mött kvinnorna som trodde att Jesus hade lämnat graven och uppstått från de döda. Sedan hade han själv varit vid graven och sett att den var tom. Men vi kan undra hur mycket han förstod av vad som hade hänt? Nu satt han vid elden vid stranden av Galileiska sjön och åt med Mästaren. Kanske han skämdes över hur det hade blivit och att han hade övergivit Jesus.

Hur tror du det kändes för Petrus när Jesus tar honom åt sidan. Jesus tilltalar Petrus direkt, med hela hans namn – väldigt formellt, ungefär som vid en vigsel, och frågar: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör? Det är verkligen en rak fråga, eller vad tycker du? Nog är det extra starkt när man blir tilltalad med sitt namn. Jag vet inte hur det är för dig, men för mig känns det som att om jag blir tilltalad med mitt namn går det djupare in i själen, man lystrar till lite extra. Älskar du mig mer än de andra gör? Vilken fråga!? Ett sanningens ögonblick. Petrus verkar inte alls ha varit förberedd. Jesus tog chansen att överraska Petrus och försöka komma igenom skalen, avståndet in till den brutne Petrus därinne. När all Petrus fromhet redan var nedriven hade han ingen anledning att försöka svara fromt, han hade alla möjligheter att svara sant.

Och nog är det en svår fråga: Hur ska man veta om man älskar Jesus mer än vad de andra gör? Många gånger talar vi ju dessutom i kyrkan om att man inte ska jämföra sig, allra minst vad gäller tro. Så varför frågar Jesus så?

Troligtvis har det med Petrus egna ord till Jesus att göra, Mark 14:29: ”Även om alla andra kommer på fall, så skall inte jag göra det!” Petrus hade själv sagt det – och nu, trots förnekelsen, verkar Jesus fråga om det fortfarande gäller. Han vet ju hur Petrus skäms och ångrar att det blev som det blev.

Älskar du mig? Kanske den viktigaste frågan vi ställer i livet. Och också den viktigaste frågan för Gud. Viktigare än den värsta förnekelsen. Jesus frågar efter Simon Petrus kärlek, och om man läser grekiskan ser man att Jesus faktiskt frågar om Petrus älskar honom med självutgivande kärlek (det handlar alltså inte så mycket om känslor här). Självutgivande… det var ju just det som Petrus hade misslyckats med. Han vågade inte ta smällen och stå upp för att han hörde ihop med Jesus och hans vänner.

Jesus frågar efter Simon Petrus hjärta tre gånger, en gång för varje förnekelse. Varje gång utmanar Petrus, och varje gång ställs han i kontakt med sitt hjärta. Älskar jag Jesus? Varje gång han uttalar sitt svar förankas han i det som är hans vilja: att trots allt höra ihop med Jesus.

Jesus frågar Älskar du mig, två gånger? Och sista gången: Har du mig kär? På grekiska: Fileis me? Kanske du varit med om att bli tårögd när något utifrån kommer helt i samklang med ens inre? När det berör ända in i hjärteroten. Jesus möter exakt där Petrus är, den kärlek Petrus förmår, i sanningens punkt. Att han är oförmögen till självutgivande just nu. Men får växa från sanningens punkt. Den omsorgen har Jesus om oss…

Och för varje svar får Petrus förtroende och förnyat uppdrag från Jesus.”För mina lamm på bete”, ”Var en herde för mina får”, ”För mina får på bete. ” Det främsta kriteriet för att vara kristen ledare är att älska Jesus. Och en kristen ledare ska inte vara en uppifrånchef, han eller hon ska vara en herde som vandrar med hjorden och har omsorg om dem.

Varför gör Jesus så här? Inte ett ord om att han har förlåtit Petrus det onda han gjorde, ingen förebråelse att ”du gjorde fel”. Vad Jesus frågar Petrus efter, det är vad hans hjärtas vilja är. Det är som att Jesus säger till Petrus, och även till dig och mig. Jag älskar dig och har älskat dig hela tiden. Älskar du mig?

Vad kan vi som sitter här i Lindome kyrka få till oss idag? Jag vet inte om du har fått någon hälsning från Herren. Men för mig visar Gud genom vår text här idag att vi har en Gud som inte ger upp med oss. Vi har en Gud som uppmanar oss att börja om på nytt efter varje krasch, varje fall och misstag. Det finns uppståndelse efter döden. Inte bara efter den fysiska döden, också efter en relation kraschat, efter att vi förlorat vad vi tidigare kunnat och efter en olycka.

Kan inte det vara uppmuntrande när vi ibland känner att vi inte lyckas sådär bra som medmänniskor, kristna eller ledare som vi skulle önska? Då kan vi tänka på Petrus och att vi också får ta emot Guds självutgivande kärlek och förlåtelse, och Jesu förnyade kallelse: Följ mig!

Predikan: Fikon och dopbekräftelse

En predikan på Nyårsdagen 2016 utifrån andra årgångens evangelietext, Luk 13:6-9.

I barnrutan hade vi fikon idag. Att ha en vinstock och ett fikonträd är i Gamla testamentet symboler för fred och välstånd (t ex 1 Kung 4:25). Jag vet inte riktigt vad vi skulle kunna likna fikonträdet med i våra liv. Ett välfyllt kylskåp som en symbol för välstånd och trygghet?

Vi som odlar eller har krukväxter, kanske suckar vi ibland över att det inte alltid växer som man hoppas och vill. Och just så var det ju också i liknelsen som vi hörde Jesus berätta.

Fikonträdet hade ingen frukt: och så hade det varit inte bara ett år – utan i tre år. Och jag kan verkligen känna igen mig i mannen som kom för att leta frukt på trädet, hur roligt jag tycker att det är att titta till en tomatplanta eller något annat jag odlar för att se om det kommit något kart. Och besvikelsen om det inte har gjort det.

Hur många av oss hade hållit ut, tre år utan frukt!?

Det här är ju en liknelse, bilden av fikonträdet betecknar något. Inte bara Israels folk utan också det nya gudsfolket, vi som är kyrkan. Också vi som sitter här i Lindome kyrka i dag är små celler i det fikonträdet men vi är också egna fikonträd.

Idag sätter Jesus fingret på att han förväntar sig att våra liv ska bära frukt, frukt som smakar sött och gott. Gör jag det? Att våra liv liksom sprider goda ringar på vattnet, att vi bidrar till goda relationer, upprättelse och befrielse, att vi själva och andra växer så väl i relation till Gud som till varandra och oss själva. Ibland kanske det inte är så lätt att se själv.

Och det finns en och annan som bär frukt men frukten som deras liv och deras gärningar ger smakar inte sött och gott, utan om man smakar på den har den en bismak som är bitter. Då kan man fundera på om det trädet verkligen har sina rötter hos Gud och tar emot sol, näring och vatten från honom? Dopets vatten, nattvard, gudstjänst, bön, bibelläsning och samtal med andra kristna. För ett träd som kopplat in sig mot Gud bär bra frukt, förklarar Jesus i Matt 12:33.

Men trädet i vår liknelse hade ju ingen frukt. När fikonträdet inte bär frukt ses det som tecken på otro hos Israels folk (Jer 8:13), att folket inte litar på Gud, tror på Honom eller håller fast vid Honom. Och ett folk består ju alltid av många människor, så vad varje människa gör är en del av vad folket gör.

Vad ska man med ett fikonträd till som inte bär frukt? Eller en tomatplanta? Nog är det så också hos oss att ett träd eller en planta som inte bär frukt är det inte så vettigt att ha kvar – den platsen skulle kunna användas bättre? Lite så verkar mannen i Jesu liknelse också resonera. Vad behöver det träd som inte vågar tro på Gud, inte vågar ta emot från Honom så att det kan bära frukt? Det behöver nog omsorg. Det vet trädgårdsmästaren, så han åtar sig att gräva runt det, gödsla och vattna. Kanske bär det frukt nästa år?

Idag på nyårsdagen kan vara ett bra tillfälle att fundera lite på sitt liv. Varifrån har du kommit, var är du i ditt liv och vart du vill vara på väg? Det kan vara bra att försöka ta ut en kompassriktning för året som kommer. Är det något särskilt område i livet som du med Guds hjälp vill försöka arbeta med? Det handlar om att försöka ge förutsättningar för att en förändring ska kunna ske. Att som en trädgårdsmästare för dig själv gräva runt ditt inre fikonträd, gödsla och vattna och se om det kan börja bära frukt till nästa år.

Och det här med att ge förutsättningar för livet, det hänger väldigt mycket ihop med dopet. Och att leva i sitt dop. De allra flesta av oss, skulle jag tro, döptes när vi var små. Gud gav dig och mig gåvan att få höra ihop med Honom, bli Hans älskade barn och med i hans folk. Men den gåvan behöver vi också öppna och ta emot. En del av oss gör det eller gjorde det under konfirmationstiden. För andra kommer det senare eller aldrig. Men det kan vara viktigt att få ge sitt gensvar till Gud.

Jag tänker mig dopet lite som att Gud friar till oss. Han vill ge dig sin ring och säga: ”Jag vill för alltid höra ihop med dig och älska dig.” Att bekräfta sitt dop är att ta emot den ringen, att sätta den på sitt finger och ta emot samhörigheten med Gud som jag fick när jag döptes, ett förbund, och vilja leva i det. Att liksom svara Gud: ”Jag vill älska dig och höra ihop med dig.” Det är alltså inte ett nytt dop, utan ett tillfälle att på nytt få bekräfta att man vill leva i relation till Gud. I en kärleksrelation kan man ju vilja säga att man älskar varandra fler gånger än bara när man gifter sig. ;-)

Det kan vara fint att ibland påminna sig om sitt dop, lite som att känna på sin vigselring. Fast det är dopets vatten som är tecknet på vår samhörighet med honom. Därför har vi vatten här i vår dopfunt idag.

Vi brukar ge möjlighet till dopbekräftelse för alla som vill i samband med påsknattsmässan. Men går att göra också på andra sätt. Päivi har önskat att få bekräfta sin vilja att leva sin barndoms dop här i vår gudstjänst idag. Och när hon har gjort det kommer det också att bli möjlighet för den som vill uttrycka sin vilja att leva i dopets förbund med Gud. Jag ställer konfirmationsgudstjänstens fråga: Vill du med Guds hjälp leva i denna tro och visa den i kärlek till Gud och dina medmänniskor? Efter att ha svarat ja, kan man doppa ett par fingrar i vattnet, förbundets tecken, och väta sin panna eller om man vill teckna ett kors.

Så får vi sitta vid foten av korset, intill korsets trä eller under fikonträdet. Det är gott att få sitta under ett fikonträd som bär frukt, det är en bild för Messias tidsålder, när Gud ställt allt tillrätta så att allt är väl (Mik 4:4, Sak 3:10). Det är vad vi är kallade till. Det som Gud vill göra i oss och med oss. Så när vi nu går in i detta nya år med Honom, kanske med ambitionen att vårda våra fikonträd lite bättre. Då gör vi det tillsammans med honom.

 

PDF: Nyårsdagen 2016 2 årg Fikon och dopbekräftelse

PDF: Nyårsdagen 2016 2 årg Fikon och dopbekräftelse

Predikan: En andefattig predikants bekännelse

PDF: Söndagen före Pingst En andefattig predikants bekännelse 1 årg

Jag vet inte om du någon gång har märkt att om man har mycket omkring sig blir det svårare att vara närvarande i sig själv? Det är lätt att hamna i otakt med sitt inre och sin ande.

Om vi tänker oss vår själ, vår ande som det djupaste lagret i oss, de vi djupast inne är, då är vår ande närmsta granne till Guds helige Ande i oss. Om vi inte är i kontakt med oss själva i vår själ eller vår ande har vi inte heller så stor kontaktyta med Guds helige Ande i oss. Då blir det, med andra ord, också svårt att vara i kontakt med och lyhörd för Guds helige Ande i oss. Det har jag känt av när jag har försökt förbereda predikan den här veckan.

Predikan: Guldstjärnor och hjärtan

PDF: Septuagesima Guldstjärnor och hjärtan (2014) 

En predikan utifrån episteltexten Fil 3:7-14, i 3 årgångens läsning på Septuagesima.

För Paulus är inget är lika värdefullt som att ha gemenskap med Kristus. Och egentligen är det inte så konstigt att Paulus är så svartvit i detta. Han liksom brinner av kärlek till Gud och ser inget annat – han är liksom förälskad… inget annat har samma lyskraft längre, utom den älskade. Att kärleken kan funka så vet säkert många av oss. ;-)

Betyder det här att en kristen behöver tänka och känna så som Paulus? Ska jag försöka pressa fram den kärleken som Paulus hade för att duga som kristen? Nej och det blir problem när vi försöker det, när vi försöker duga inför Gud, istället för att vara sanna.

En viktig sak att notera att det här är en biografisk text. Paulus skriver inte i lagform: ”du ska”. Utan han skriver utifrån sig själv, i jagform: ”allt sådant som var en vinst för mig” och ”jag räknar faktiskt allt som en ren förlust” och vidare ”För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig”.

Att Paulus skriver såhär innebär att också du och jag får vara ärliga i vad Kristus betyder för oss. Precis som Paulus var.  Om vi redan nu räknar allt annat än Kristus som mindre viktigt eller om vi har en bit kvar till det. Vi får växa i att lära känna Gud i vår egen takt. Men om vi fortsätter arbeta med vår tro och tillit till Gud, låter Honom arbeta med oss och nå oss med sitt ljus, om vi lyssnar när han viskar sina kärleksord till oss, kommer vi troligen också själva så småningom att erfara att ingenting annat är lika värdefullt för oss som Kristus. Men vi måste inte tvinga oss själva att känna så NU om vi inte gör det.

Predikan: Tvivlens solglasögon och Guds trofasthet

PDF: 19 e Tref Tvivlens solglasögon och Guds trofasthet 2 årg (2013)

En predikan utifrån Joh 9 om det svåra att kämpa vidare när Gud inte visar sig eller verkar se.

[Ta på solglasögonen]. Jag vet inte om ni har märkt det, men när man inte ser Gud eller är när man är fylld av tvivel kan det vara svårt att själv och på egen hand hitta sätt att bottna i tron och tilliten till Gud igen. Man blir liksom lite instängd i sina egna perspektiv, sina egna solglasögon och känner mest sina egna begräsningar. [Peta ner solglasögonen långt på näsan så att ögonen syns för församlingen.] Åtminstone har inte jag hittat något sätt att spänna mina andliga muskler för att pressa fram lite känsla av tro. För det är ju inte så det funkar. Inte om tro djupast har med tillit till Gud att göra och att vila med hela sin tyngd. [Ta av solglasögonen.]

Predikan: Förneka sig själv – befrielsen från det falska jaget

PDF: Högmässa sjätte e Tref Att förneka sitt falska jag 2 årg (2013)

En predikan utifrån Jesu ord om att förneka sig själv (Matt 16:24-27) som skiljer mellan att förneka vårt sanna respektive vårt falska jag. När vi övar oss i att förneka det falska och bejakande leva i det sanna öppnar det vägar att vara närvarande både i relation till Gud och till andra människor. Att förneka det falska jaget och att ta på sig det kors som det kan innebära är vägen till Livet.

”Din och min enda kontaktpunkt med Gud, som är Sanningen, är när jag kommer som jag är – i sanningen, i mitt sanna jag. Hur kan jag göra det om jag ligger gömd i en puppa av falska masker? En väg kan vara börja försöka vara lyhörd för när jag gör saker som skapar en känsla av kluvenhet och obehag. För att kunna börja nedmontera det falska jagets tillrättaläggande och skyddande masker behöver du och jag första börja få syn på dem. Sedan kan vi kännas vid dem inför Gud… inte för Hans skull men för vår egen (Han känner redan till dem). För att de inte ska ligga mellan Honom och oss och blockera.”

”

Predikan: Älskar du mig?

PDF: Älskar du mig? Andra söndagen i påsktiden 2013

En predikan utifrån Joh 21:15-19 som handlar både om kärleken till Gud och kärleken till människor.

”Jesus och Petrus berör den kanske största och viktigaste frågan i livet… Vi ställer den inte alltid öppet men vi undrar, vi hoppas, vi längtar… Älskar du mig? Är det inte så för de flesta av oss?”

”Att leva som kristen är en sorts lovestory. Det är kärlek det djupast sett handlar om. Gud som skapade oss älskar oss med den djupaste, självutgivande kärleken som finns. Och med Guds hjälp kan vi under vårt liv fyllas med Hans kärlek och älska tillbaka. Både honom och andra människor, med Hans självutgivande kärlek. Det är vårt livsmål. Men det är inte där vi börjar. Det var inte heller där som Petrus började. Den kärlek som Petrus hade där vid stranden av Galileiska sjön tog Jesus emot. Och den räckte för att Jesus ska låta honom bli en ledare i kyrkan.”

Predikan: Fastlagssöndagen – Vetekornet

PDF: Fastlagssöndagen Vetekornet, 2 årg (2013)

Predikan bygger på Joh 12:24-25, två verser ur dagens evangelietext.

Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.

”När Jesus talar om vetekornet talar han inte bara om sig själv. Han talar också om oss. Vi kan också se på oss själva som vetekorn. Det blev vi när vi döptes. Utanpå ser vi kanske inte så mycket ut för världen, men i våra hjärtan bär vi en grodd av gudslängtan och gudslikhet. Jag vet inte hur det är för dig: kanske märker vi inte mycket av den grodden? Kanske i andra tider känner vi liksom hur något rör sig i oss, drar i oss, längtar efter att få växa och spräcka skalet.

Men det här med att vara ett vetekorn är inte enkelt. Det är en stark bild, det där när kornet läggs ner i mörkret, ner i jorden, ensamt och isolerat. En känsla av att nu dör jag! Som att ditt liv tas ifrån dig. Har du upplevt det i ditt liv ngn gång…?”

Predikan: Se och sändas

PDF: Apostladagen, Se och sändas, 1 årg (2012)

Våra texter idag stannar vid utsändningen. Vi hörde att Petrus och de andra i evangelietexten rodde iland båten, lämnade allt och följde Jesus. Men ditt och mitt liv stannar inte där. En del av oss har följt Jesus i många år och hunnit tröttna på begreppet ”att följa Jesus”. Kanske var det länge sedan Gud sände ut dig? Kanske glädjen och förundran över Gud har svalnat? Kanske tycker du inte att du vet vad din sändning är, vad du skulle kunna göra? Vad finns det i dessa texter för oss? Först och främst en påminnelse om hur grunden för livet som kristen är Gud själv.

Predikan: Kampen mot ondskan

PDF: Kampen mot ondskan, 1 årg (2012)

För Jesus var kampen mot ondskan något vardagligt och livsnära. I evangelietexten möter vi Jesus när han driver ut en demon. De flesta av oss skulle jag tro är ganska ovana vid demonutdrivningar? Det är inte något vi är med om varje söndag här i Lindome kyrka. Men det här med att driva ut demoner har faktiskt likheter med något som säkert många av oss gör emellanåt – särskilt nu när våren kommer. Har du någon gång har rensat ogräs? Ryckt upp och kastat bort växter som letat sig in och stjäl näring och utrymme från dina goda planteringar? När Jesus driver ut demoner gör han något liknande. Första steget mot att slutgiltigt besegra ondskan är att kasta ut hans onda medarbetare. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att Jesus kastar ut demoner? När de är borta blir det ju mer utrymme för det goda att växa.