Predikan: Att lära känna Fadern på dansgolvet

4 söndagen i påsktiden,

(Syr 28:3-7, 2 Kor 4:16-18, Joh 14:1-14)

Idag talar Jesus mycket om att lära känna honom. Hur väl måste man känna någon för att känna någon? Vad behövs egentligen för att du ska såga att du känner någon? När jag funderar lite kring lära-kännande tänker jag att det är lite som lagren i en lök. [VISA den runda sidan av en halv LÖK, sedan vända så lagren syns.]
Vi lär känna olika lager av varandra. Paulus skriver i episteln om vi har en yttre och en inre människa (2 Kor 4:16).

Det yttre
Ytterst är kanske sådant som är synligt för alla… Dessa yttre saker säger lite grann om oss: om vi är män eller kvinnor, hur gamla vi är, någon sorts grovt hälsoläge, vilken kontinent vi härstammar från, eventuella ringar på fingret… Av våra kläder, vår klädstil, frisyr och smycken kan vi avläsa ytterligare några saker. Men vi säger knappast att vi känner någon vi bara sett, eller hur?
Att börja tala
När vi börjar tala med varandra kan vi höra spår av var vi eller våra föräldrar har bott. Vi kan börja lära känna varandras liv bortom vad som är uppenbart för alla och kan dela med oss av sådant som inte är känsligt. Då har vi kommit någon nivå in under lökens skal. Men fortfarande styr vi ganska mycket vad vi delar med varandra.
Tala djupt
Längre in i löken finns sådant som vi inte delar med vem som helst, utan bara med sådana som jag litar på: vad jag verkligen tycker om eller inte, vad jag längtar efter, vad jag är rädd för, såren jag fått i livet, sådant jag gjort bra eller mindre bra, minnen av särskilda saker som jag bär i mitt hjärta. Hit får kanske våra närmaste vänner komma, livskamraten och den närmaste familjen?
Grunden och det inte helt medvetna
Ytterligare en nivå in ligger sådant som jag kanske inte aktivt är helt medveten om men som styr hur jag fungerar: min grundton i livet, hur min personlighet är. De här sakerna ligger nära min själ. En god och lyhörd livskamrat kan lära känna oss ganska mycket också på den här nivån, ibland också sådant vi inte riktigt förstår eller kan sätta ord på själva. Och här ligger nog mycket vem jag verkligen är. Men ingen människa når ända in. Där är helig mark.
Andens mötesplats
Det som finns allra längst in i mig, min ande, den är något som djupast kommer från Gud och den är en slags ickefysisk mötesplats med Gud: en rymd, en landningsbana, ett dansgolv. Min ande längtar efter att vara i en slags evig dans med Guds Ande i mig. Där inne, längst in, möts Guds Ande i mig och min ande, om jag låter dem göra det. Jag vet inte om du kan känna igen dig?
Jesus berättar att om vi lär känna honom känner vi också Fadern. Han säger till och med: Den som har sett mig har sett Fadern. (Joh 14:9) Jag förstår att lärjungarna lade pannorna i djupa veck. Hur menar han?
När Jesus talar med sina lärjungar om att känna och lära känna så är det ett ord som på hebreiska är ett djupt ord med bottnar i alla lökens lager av lära-kännande: i den gamla Bibeln från 1917 kan vi läsa, rakt översatt från hebreiskan, att mannen (Adam) kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain (1 Mos 4:1, 1917 års översättning). Att på djupet känna någon, kan beteckna den mest intima gemenskapen mellan makar. Den som hör ihop med att vara ett.
Ni som levt tillsammans länge, hur väl skulle ni säga att ni känner eller kände er livskamrat?
Även om man lärt känna varandra väldigt väl genom åren skulle tro att det är så att det alltid finns mer att upptäcka? Och vi är ju i en ständig förändring som människor – bara det att det ibland går långsamt och ibland snabbare.
Det betyder att vi inte kan räkna med att någon människa, inte ens den bästa livskamrat, kan få mig att känna mig helt sedd, älskad, känd och förstådd. Det är en viktig sak att bära med sig i livet – så att vi inte går runt och tror att det är fel på våra vänner och livskamrater, eller att vi inte hittat rätt person. Det hör till livets betingelser. Jag kan inte begära det av Tony och Tony kan inte begära det av mig. Bland människor kommer jag alltid att känna mig lite, lite ensam – sorgligt men sant. Bara Gud kan möta mig hela vägen inifrån. Han vet om allt jag bär på, mycket mer än vad Tony någonsin kan veta – både det medvetna och det som ligger bortom.
Det är därför kung David kan be, i den 139:onde psalmen:
Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro.

Att verkligen känna är att vara ett. I ett annat sammanhang, berättar Johannes, hade Jesus sagt precis det: Jag och Fadern är ett. (Joh 10:30) Fadern och Sonen känner varandra, på det allra djupaste planet, för att de är ett. Och när vi lär känna Jesus och lever i gemenskap med honom och hans Ande är du och jag inbjudna att tillsammans med honom leva i den gemenskapen med Fadern. Du och jag i gemenskap med hela Treenigheten.
Det är stor teologi som våra syskon i de ortodoxa kyrkotraditionerna gärna betonar. Det kan hända när vi ger utrymme för vår ande att på djupet möta Jesu Ande – att vi liksom får dansa med Gud själv.
Det kanske inte känns så dansant alla dagar, där på djupet av vårt inre? Jag vet inte hur det är för dig? Så kan det vara av olika anledningar i våra liv. För mig som småbarnsförälder kan jag knappast säga att mitt liv med Gud är särskilt frodigt – snarare tvärt om. När jag gett av min uppmärksamhet och mitt engagemang till Lukas en hel dag, och sedan till Tony, finns inte mycket ork kvar för fokusera ytterligare på Gud, och det sörjer jag lite över.
Men i våra bordsböner därhemma och i den lilla enkla aftonbönen med Lukas blir jag påmind om hur Gud finns mitt i allt och bär. Jag VILL gemenskapen med Gud. Och på något vis tror jag att det är nog.
Jag tänker på en sång jag först sjöng som konfirmand ”Att lära känna dig är min längtan”, som jag successivt och trevande gjorde till min bön. Jag vet inte om du känner till den? Dessa dagar vilar jag i att min andes inre dansgolv är öppet och Herren, min Gud bjuder upp min ande till dans. Och Han är en lyhörd kavaljer som vet precis vilken sorts melodi och dans som passar. Och jag tror att Guds Ande vill dansa också med dig, i dig. Ibland behöver vi bara viska till honom att vi vill…
Men om du sitter här och om det känns som att detta med att lära känna Gud går dig alldeles över huvudet. Vad längtar du efter? Vad behöver du just nu, i ditt liv som är som det är? Först när vi vågar vara ärliga med Gud och släppa honom nära får han riktigt chansen att möta oss där vi är, när vi släpper honom längre in i lökens ringar. Och där kan ett lära-kännande börja ske och en ny tillit växa.
Nu ska vi snart fira nattvard. Det är ett sånt där fantastiskt tillfälle till lära-kännande och gemenskap med Gud själv. När vi tar emot brödet och vinet som Jesus har bundit sin närvaro vid, tar vi emot Gud själv i våra fysiska kroppar. Och i våra hjärtan. Det är stort. Därför är nattvardsfirandet något heligt. Det är något att bära med sig när man sitter hemma och känner sig oandlig. 😉 Då är det kanske dags att sucka och vända sig till Gud. För han inbjuder: ”Dansgolvet är öppet. Vill du dansa?

Predikan: Tredje söndagen i Advent – Förväntningarna och bilderna

Tredje söndagen i Advent 2 årg – Förväntningar på andligt eller oandligt?
103:1-4 Bereden väg, 111 Kristus kommer – Davids son, 426B Hör du rösten, 728 Nu, o Gud har stunden kommit, 331:1-5 Ljus som liv åt världen gav

Mal 4:4-6, 2 Pet 1:19-21, Matt 11:12-19
Vad kom du hit för att vara med om? Att se människor som utför ritualer och delar några fina tankar? Är du här för att du brukar komma? Eller finns det något mer? Kanske svårt att sätta fingret på? … Att möta Gud?
Idag handlar vår evangelietext om när våra bilder hur någon ska vara inte ibland riktigt stämmer överens med verkligheten. Johannes kom… och då säger man ”Han är besatt”. Fast han var från Gud.
Så fort du eller jag kommer in i ett nytt rum så tittar folk och gör en bedömning av vem jag är och vad jag kan utifrån vad som syns: kvinna, ca 35 år, hållningen, kläderna, ansiktsuttrycket, hur jag agerar. Förmodligen en typisk kvinnlig präst! Hur nu en sån är?
Och vad har ni för förväntningar på mig nu när jag står här? Många av er har ju sett mig sedan jag var barn eller tonåring. Ni vet ju lite mer vad ni kan förvänta er: bilden och förväntan har börjat jämkas ihop. Ska hon predika så ofantligt långt som hon brukar? 😉
I sociala medier kan vi välja vilken bild vi vill ge av oss själva. Vad säger din profilbild om dig, om du finns med i något sådant sammanhang? Vad visar du? Så här ser min ut. [Visa min] Glad att vara fru och mamma.
Nog är det så att bilder och förväntningar spelar rätt stor roll i vår vardag? Har du någon gång varit med om att känna att du inte riktigt motsvarat den bild som någon annan haft av dig?
När Johannes döparen trädde fram fanns det förväntningar på honom. I många hundra år hade det judiska folket levt med profetior om att en ny profet skulle komma. I Gamla testamentets sista verser, som är just de verserna i profeten Malakis bok som vi hörde innan, talas om en ny profet – en som skulle vara lik den store profeten Elia (Mal 4:5). Malaki hade talat om att denne profet skulle bereda vägen för Guds Messias, den utlovade kungen från Gud som skulle ställa allt elände i världen tillrätta. Här kan man snacka om att det fanns förväntningar, av profetiska dimensioner, på Johannes döparen och också på Jesus när de trädde fram.
När vår evangelietext börjar sitter Johannes döparen i fängelse, fängslad av kung Herodes för att ha lagt sig i hans kärleksaffärer. Johannes hade sänt sina lärjungar till Jesus för att fråga Jesus om han var den utlovade som skulle komma, dvs Messias. När de hade fått sitt svar och gått talade Jesus till folket om Johannes. Det verkar som att många av dem tidigare hade varit hos Johannes ute i öknen. Han ställde dem en retorisk fråga: ”Vad gick ni ut i öknen för att se?” v 7. Underförstått: Vad var det till som gjorde att ni drogs till Johannes? Vad är det som gör att du och jag dras de bibliska gestalterna? En särskild närvaro? För mig är det nog också vetskapen om att de har någon sorts uppdrag från Gud som gör mig intresserad. Då måste det finnas något bra och meningsfullt att lyssna och se efter. Då gör det inte så mycket om de är lite annorlunda eller kärva.😉
Jesus berättar en liknelse för folket om barn på torget som varken vill dansa eller gråta… Kanske inte beröras eller gensvara? Var de kanske rädda? Jag får sinnebilden av en grupp konfirmander när första träffen för hösten börjar. Det brukar vara rätt tyst och försiktigt innan man blivit tryggare med varandra. 😉
Tänk om du och jag är barnen på torget? Kan det ha hänt att vi inte lyssnat fastän Gud har försökt möta dig och mig? Tänk om Han ville hjälpa dig och mig att våga dansa och släppa loss i tryggheten och friheten från honom? Och kan det ha hänt att vi inte heller förmått lyssna och ta till oss när Han delat svårare saker? Att vi inte heller förmått gråta? Är vi som barnen på torget som av rädsla inte vågar ta in, beröras och gå utanför den ”lagoma” mellanmjölkszonen i livet och leva fullt ut med Gud? Jag tänker mig att Jesus med de här kontrasterna vill utmana oss… Han vill visa att han är mer, förmår omfatta mer, vill visa att vi inte behöver vara rädda för Honom. Kanske att vi också kan vara mindre rädda och snäva med oss själva och andra. Tänk om vi gör det onödigt trångt för oss i livet?
Jesus fångar upp några saker som folk sade om honom själv och Johannes döparen i deras samtid: Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Tänk på författaren Magnus Malm, en del av er känner nog till honom. Han är kanske en sorts Johannes döparen-typ i vår tid? Sur på bilder och med hår som sällan ser särskilt välvårdat ut. Men han sätter fingret på många sanningar om vår samtid och Gud. Hade vi mött Johannes döparen där i öknen när han var verksam hade han nog inte varit någon enkel gestalt för oss att förhålla oss till: hans kompromisslöshet och svartvita rakhet. Inte något vi är vana vid i dagens Sverige där så väl politiker, företagsledare, kyrkans ledare och vi själva (också jag själv) kanske många gånger undviker tydlighet av rädsla för att exkludera och göra någon besviken. Hade jag vågat lita på Johannes döparen eller ens trott att han kunde vara från Gud?
Notera sedan att Jesus berättar om sig själv som en kontrast till Johannes: Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Jesus stannar inte hemma när företaget bjuder till julbord med alkohol och Abbashow. Han följer med. Äter och njuter av all julmaten, tar säkerligen ett glas med kollegorna och ser på showen. Är det den Jesus du är van att tänka dig? En som tullindrivare och syndare uppenbarligen vågade och ville umgås med, så att han fick bli deras vän. För mig blev faktiskt arbetet med den här predikan en ögonöppnare: att Jesus nog inte uppfattades särskilt andlig och from i sin samtid.
Här i landet Lagom utmanar Gud oss. Han själv förmår vara helt närvarande och verka i ytterligheterna: Johannes döparen och Jesus och förmodligen hela skalan dem emellan. Johannes döparen är inte lagom from. Han är radikal, verkligen hängiven. Förberedde folket för Jesus tills han blev satt i fängelse och halshuggen. Han var som en pil som pekar på en enda sak: Herren Jesus kommer snart.
Och när Jesus väl trädde fram är han inte heller lagom. Han är helt trygg med Gud och vågar komma och möta oss på vår mänskliga planhalva så mycket mer än vi ibland själva vågar, född i ett stall. Jesus var inte rädd för att framstå som oandlig i människors ögon. Det stack i ögonen på fariséerna och de skriftlärda med den utåt sett höga andliga standarden. Jesus vågade utmana deras regelstyrda förhållningssätt. Jesu kärlek var på så sätt också radikal, och även han stod fast vid kärleken intill döden.
I vår evangelietext idag antyder Jesus att vill man hitta fel hos honom så gör man det. Vill man hitta fel hos Johannes döparen så gör man det. Men vill vi låta honom möta oss, så finns han här och så väl vid företagsjulbordet som vid nattvardsbordet.
Jesus avslutar med de kryptiska orden: Vishetens gärningar har gett Visheten rätt. Här lyder grekiskan mer ordagrannt: Men Visheten rättfärdigas av sina gärningar. (καὶ ἐδικαιώθη ἡ σοφία ἀπὸ τῶν ἔργων αὐτῆς.) Visheten är ett annat namn för Jesus. Och vad Jesus säger är att vi kan känna igen vem han är genom det han gör: att det han gör är gott och rätt – även om det kanske på ytan kan se oväntat ut.
När vi nu börjar gå in för landning kan du fundera på vad Jesus kan vilja göra i dig här och nu idag. Behöver du hjälp att kunna se hur Gud är aktiv och agerar både i det som på ytan ser fromt ut och det som inte ser så fromt ut? Eller behöver du, som barnen på torget, Guds hjälp att våga lita på honom och våga gensvara med hela dig: dans eller gråt eller något annat. Eller behöver du trygghet att hänga med Jesus på middag med dem som är annorlunda? Kanske en bra förberedelse inför julhelgen när vi kanske möter andra som inte riktigt är som vi själva?
Nu får vi var och en kort stund, ungefär en minut att stanna upp, kanske dela lite med Gud om vad som lever kvar i dig och tillsammans med honom försöka finna en väg vidare härifrån. Under tiden spelar Charlotte.

Predikan: Naaman, halmstrået och de fromma bilderna

En predikan utifrån GT-texten på Tredje söndagen efter Trettondedagen, tredje årgången (2 Kung 5).

Hur kan man börja tro på Gud och på Jesus? Det är den stora frågan vi stannar upp för idag. Vi som sitter här har var och en våra erfarenheter och tankar.

I våra texter idag möter vi två män som fick vara med om helanden. På Bibelns tid var det kanske ett vanligare sätt att komma till tro än vad det är idag, även om under ju sker ibland oss också ibland.

Naaman är framgångsrik och lyckad och hans namn betyder ”trevlig/behaglig”. Men lyckan är skör. Anseende och pengar är ingen garant. Spetälskan jäser under märkeskläderna – en allvarlig sjukdom som i längden ofta gör att olika perifera kroppsdelar tappar känseln, bryts ner och dör: näsan, fingrarna, tårna… Läskigt…

Kan det vara så att vi alla bär på något som bryter ner oss, om inte annat så förgängligheten. Vi kan inte bevara oss själva oskadade genom livet: sakta men säkert kommer ärren, rynkorna, de grå håren och krämporna…

För Naaman var det än mer drastiskt. Han behövde hjälp. Men Naaman var ingen jude. Han hade ingen tro på Israels Gud utan tillhörde ett av Israels grannfolk. För honom var det nog inte naturligt att tänka att en gudsman i Israel skulle kunna hjälpa honom med hans sjukdom. Men han var desperat och griper ändå halmstrået, liksom många svenskar som inte säger sig tro på Gud ändå ber i nödsituationer…

Naaman fick tips om att bege sig till profeten i Samaria. Efter lite förvecklingar stannar tillslut överbefälhavare Naamans fina hästar och vagnar utanför profeten Elishas hus. Minns ni vad som hände?

Det var nu Naamans förväntningar byttes i besvikelse: Elisha verkar ha vetat att Naaman var på väg, men gick inte ens ut och mötte honom. Han skickade ut en man med uppmaningen: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Vad var det för en oandlig profet? Han kom inte ens ut och bad! Men det är nu det intressanta börjar.

Tänkte du på det som Naamans tjänare sade: att om profeten hade sagt åt honom att göra något svårt, krypa på sina bara knän till Guds tempel och be på ett visst sätt, då hade han tänkt att det var andligt – och velat göra det. Men nu skulle han bara att doppa sig i floden Jordan sju gånger. Han hade badat förr och det hade inte hjälpt. Så varför skulle det hjälpa nu?

Som att han förutsatte att det skulle vara verkningslöst eller oandligt för att det var enkelt? Händer det att du och jag också tänker så? Att det är mindre andligt när Gud helar genom läkare och mediciner än efter bön? Tänkte kanske Naaman att det bara skulle vara själva vattnet som var verksamt – att det var något magiskt med själva vattnet? Naaman räknade inte med att Gud själv och hans ord skulle göra det verksamt, liksom Gud också har makt att låta våra läkare och tabletter vara hans redskap.

Kan det vara så att Naaman och ibland vi själva tänker fel: att det handlar om att beveka Gud, göra något för Honom, för att Han ska vilja möta ens nöd? Men både vår evanglietext idag och GT-texten visar hur Gud möter och hjälper den som kommer med tomma händer. Och ur det Gud gör skapas tro: tillit till Gud. För Gud är inte poängen själva helandet, utan meningen för honom är att hjälpa oss att lita på att han är Gud och han är god. Den tilliten är grunden för vi ska kunna leva i gemenskap med honom.

När kommer du, som Naaman eller ämbetsmannen i evangelietexten, med din nöd, dina verkliga behov inför Gud, när kommer du just som du är? Kanske är det ofta: varje dag, flera gånger om dagen. Eller kanske är det ganska sällan, nästan aldrig. Kanske kan vi behöva uppmuntran och en nytändning i att komma? Kanske är det lätt att när åren går tappa bort närvaron, det aktuella och verkliga och mer komma i någon sorts jargong eller invanda fraser?

Och jag tycker mig se att det ligger en utmaning i hur vi som församling ber, utanför gudstjänsten. Kanske vi ber i eller inför olika gruppträffar? Och det är jättebra – att vi erkänner Gud och ger Honom utrymme att forma och verka i våra olika sammanhang. Men kan det vara så att vi lätt fastnar i böner om att Gud ska möta våra behov? Samtidigt kanske vi lätt tappar bort bönen som mer är relaterande till Gud? Bön som syftar till att erkänna och ära Gud för den Han är? Bön som mer öppet frågar Gud vad han vill?

Om vi hårddrar lite… Kan det finnas en risk att vi gör Gud till en enarmad bandit dit vi kommer och lägger i vårt bönemynt… våra behov, och drar i spaken och hoppas på utdelning?

Men Gud är ju en person. En person med en oerhörd integritet och makt och insikt och kärlek. Undrar om han många gånger suckar lite över att vår bön och vår bild av honom, vår förväntan på honom ibland är så liten? Ett litet test kan vara: om du skulle tala till en medmänniska så som du ber till Gud, hur skulle det bli? Låter det som ett vuxet samtal vänner emellan eller mer som ett barns önskan om godis från sin förälder?

För att börja dra ihop det… Idag har vi mött Naaman och ämbetsmannen i vår evangelietext: exempel på hur Gud väckt tro i människor, som kommit till honom i sin nöd. De har kommit just som de är, med tomma händer, men med någon sorts förväntan – ett halmstrå att hålla i: att han kanske skulle vilja hjälpa dem. En del av oss kanske behöver just den uppmuntran: uppmuntran att kanske för första gången våga komma med det som är din nöd.

Andra av oss kanske har en relation och förväntan i grunden, men har tappat bort sig i bönevanor som inte riktigt vuxit i takt med våra liv? Det kan hända att vi är kompetenta vuxna inom väldigt många områden i livet, men språket och närvaron i bönen kanske inte har vuxit med utan speglar en tidigare fas i livet. Så att vi inte riktigt kommer till Gud som vi är… utan mycket mindre – och med en bild av honom som mindre än han är. Vi kan jämföra med Naamans andliga bild av hur profeten skulle möta honom. Men det var inte så Gud ville hela honom. Verkligheten var både enklare och större. För dig kanske den här dagen kan vara en påminnelse och en uppmuntran att få växa vidare med Gud och inför Gud. Att börja lägga av de andliga bilderna av hur det borde vara. Att mer få komma som hela den vuxna människa du är, med allt, all komplexitet, alla livets ärr och sår, all kunskap och erfarenhet du bär på, alla vuxenlivets frågor och brottningar och sträcka ut dig inför Honom. Och möta Honom.

Vi är i stillhet och möjlighet till eftertanke och bön en liten stund…

Gud, du som ser mig som jag är. Hjälp mig att våga släppa bilderna och lita på dig, tro på dig, möta dig. Att våga komma med den nöd som är min, och att dela med dig allt det som rör sig i mitt hjärta och mina tankar. Så att jag kan bli alltmer den människa du skapat mig att vara, och du Gud få din rätta plats i mitt liv.

 

Boktips för dig som vill läsa mera om att bli alltmer hel inför Gud:

Magnus Malm ”Som om Gud inte finns: en bok om sekularisering” Artos & Norma Bokförlag (2015)

Magnus Malm ”Bildfaktorn: om den mödosamma och underbara resan från bild till verklighet” Artos & Norma Bokförlag (ny utgåva 2016)

Predikan: Vem är Jesus?

En veckomässebetraktelse/beredelseord utifrån Luk 19:1-10 – 21 söndagen efter Trefaldighet, andra årgången.

Tänkte du på att Sackaios ville se vem Jesus är? Det där ”ville” tycker jag är fint. En iver, förväntan, en nyfikenhet. Vem är Jesus? Kanske är du välsignad med att ha kvar den. En förväntan som vi kanske med tiden annars riskerar att förlora? Men som Sackaios kan påminna oss om.

Man kan undra vad Sackaios ville ta reda på? Hur Jesus såg ut? Eller om Jesus hade något att säga som var relevant för honom? Ville han se om Jesus var en förtroendeingivande person? Eller ville Sackaios att Jesus skulle hela honom, göra honom lång? Vad är det att lära känna någon?

En del av er som sitter här har ju flera gånger längre erfarenhet av att lära känna Jesus än jag. Men jag tror aldrig att man blir färdig. Vad är det då som händer när nyfikheten tar slut? Är det något som hamnar i vägen för Jesus och dig?

Fick Sackaios ville veta vem Jesus var? Det fick han, men säkert på ett helt annat sätt än Sackaios hade tänkt eller räknat med. För Jesus såg till Sackaios djupa längtan och vilja, hans nyfikenhet. Och Jesus tog tillfället att verkligen visa vem han var – i handling, direkt riktat till Sackaios. En handling som mötte all Sackaios nyfikenhet. Öppnar man dörren för Jesus kan det hända att Jesus kommer in: i ens liv, in i ens hjärta. Jesus bjöd in sig hos Sackaios och delade hans hem, delade hans liv. Ett liv som var föraktat av många, och som nog inte många andra skulle vilja dela – av rädsla för att själva bli föraktade.

Men Jesus kom för att söka efter det som var förlorat och rädda det.

Jag tänker att Jesus ikväll inbjuder oss att stanna upp för vår längtan, vår vilja – så som Sackaios gjorde… En längtan efter att lära känna Jesus mer, eller något annat. Vad längtar du efter? Kanske finns det någon dörr i ditt liv som du skulle vilja ställa öppen för Gud?

Jesus dukar sitt bord för dig och inbjuder dig att komma och ta emot, honom själv – släppa honom in i ditt liv.

Om det finns något du gjort, tänkt eller sagt som hindrar dig från att kunna gå in i gemenskapen med vår helige Gud kan du lämna det till Jesus i vår bön om förlåtelse. Låt oss be!

Predikan: Det största arvet

18e söndagen efter Trefaldighet, Mark 10:17-27. Predikan vid högmässa med konfirmandinskrivning i Billdals kyrka, 25 september 2016.

Vad ska man göra för att få evigt liv? Jag vet inte om det händer att du funderar över sådana frågor. Vad handlar livet om? Är livet en kamp här och nu, [Bild Tävling] en slags tävling där det gäller att lyckas bäst? Eller är livet [Bild Lotteri] ett lotteri där vissa dragit en vinstlott och andra en nitlott? Eller är det något annat?

Har du någon gång ställt dig frågan om du skulle vilja leva för evigt?

Ni vet, Håkan Hellström, han sjunger: ”Jag tänker aldrig dö, nej, det kommer aldrig va över för mig.”

Är det någon som egentligen tänker dö? Nog är det så att det kräver mod att våga tänka att: jo, någon gång kommer mitt liv här på jorden att vara över? Det hade mannen i vår text gjort, men han ville leva för evigt. Och han kommer springande till Jesus med sin fråga.

Vi kommer att prata mycket tillsammans i konfirmandgruppen – om livet, kärleken, relationer, tron, vad handlar livet om? – och försöka bygga ett samtalsklimat där man känner sig trygg att våga ställa sina frågor och samtala om dem. Ni som är konfirmandföräldrar har också en spännande tid framför er. Passa på att försöka prata med era ungdomar om vad de är med om, låt dem berätta och följ gärna med dem när de firar gudstjänst. Det kan finnas nya upptäckter att göra när man möter kristen tro igen som vuxen och som förälder.

Det finns ytterligare minst en sak man kan göra med sina frågor, som mannen i texten. Vad gjorde han? Han frågade Jesus, frågade Gud. Vi kan viska vår fråga till Gud, som en bön.

Vad ska jag göra för att vinna evigt liv? Mannen vi hörde om hade levt enligt buden hela sitt liv. Han hade gjort allt som man skulle göra. Tänk den som hade gjort det! ;-) Hade han ändå känt att det inte var nog?

Vad ska jag göra för att vinna evigt liv? Det låter kanske lite som ett pris man kan vinna efter en tävling, eller på lotteri. Men på grekiska står här: Vad ska jag göra för att ärva evigt liv. [Bild Testamente] Vinner är något man gör själv, av egen prestation eller tur. Men ett arv är något man får, en gåva från någon man har en relation till. Är det inte så?

Och det här är nyckeln. En nyckel som ni konfirmander gärna kan bära med er, och ni konfirmandföräldrar och vi alla. Jag behöver också den här nyckeln. Poängen med kristen tro är inte att vi ska klara allt själva – för människor är det omöjligt, poängen är att Gud redan har gjort allt… allt som behövs för att vi ska kunna slappna av här i livet, glädjas över det och varandra och att Han älskar oss… och i trygghet kunna ägna oss åt det goda, utan att det blir prestation. Och vad som än händer, hur det än går, finns han där med en öppen famn.

Hur vet man det? Ser ni Jesus på korset här? Armarna utsträckta med spikar i handlederna, men det är inte spikarna som håller honom där – det är hans kärlek. Att han valde att stiga upp på korset för dig och för mig. Mig påminner den bilden att Jesu armar är utsträckta som för en evig kram, för att jag och du ska veta att famnen är öppen. Och spikarna i händerna påminner mig om att det finns inget som stänger den.

För det gör något med en, när man vet att man är älskad vad som än händer… Den kärleken överraskade mig när jag var konfirmand. När jag började konfaläsa trodde jag att vetenskapen hade bevisat att det här med Gud var dumheter, eller i bästa fall önsketänkande. Jag hade till och med försökt övertyga andra om det. Men med tiden insåg jag att det både var intellektuellt hållbart att tro på Gud och under vårt sommarläger i klostret Taizé i Frankrike jag fick smaka Guds närvaro på ett sätt jag aldrig hade kunnat ana. Gud förvandlade mitt liv med sin kärlek. Sånt påverkar hur man känner en ruggig höstdag med tuffa utmaningar i skolan eller på arbetet, när ingen annan riktigt förstår en eller orkar dela hur man mår, och det kan ge kraft att orka möta den dag som ligger framför. Det ger ett särskilt ljus över livet. Du kan ta tillfället den här konfatiden att ge Gud och kristen tro en ärlig chans. Kanske har Han berett något också för dig?

För Gud vill förvandla ditt och mitt liv med sin kärlek… och den kärleken är inte begränsad till det här livet, utan snarare är det så att det är här vi bara får några små strålar av den. Här är så mycket som stör och distraherar oss från att ta in den. Men på andra sidan döden, där inget mörker finns, är hans kärleks ljus så mycket starkare…

När Jesus dog och uppstod lämnade han ett arv som du och jag får ta emot. Det arvet är ett evigt liv, så att våra liv kan fortsätta med honom på andra sidan döden. Det betyder att den kärleken från Gud som vi kan börja erfara här och nu, den har inget slut.

Konfatiden ger tillfälle att växa in i det här, att förstå och känna mer, när vi möter Gud i gudstjänsten och i andakter framöver. Jag tror att livet djupast sett är en gåva. Och du får chans att ta emot den gåva som Gud vill ge till dig, det liv och det arv han har berett åt dig. När vi vill vara hans barn, och höra ihop med honom. Ta chansen att pröva det! För Gud är ingenting omöjligt.

(Håkan, Det kommer aldrig va över för mig –> fade out)

Predikan: Vara fullkomliga som vår Far

En veckomässepredikan/beredelseord utifrån Matt 5:38-48, 13 söndagen e Trefaldighet.

Händer det att du frågar dig hur det står till med din fullkomlighet? Jesus sade ju: Var fullkomliga så som er Fader i himlen är fullkomlig. De flesta av oss känner nog med oss att vi inte lever upp till den fullkomligheten.

Det grekiska ordet för fullkomlig är τέλειος. Det har med mål och fullhet att göra. Det betonar lite mer att leva upp till det bakomliggande syftet (att älska varandra) än att söka vara fullkomlig för sakens skull. Också ett sunt perspektiv.

Så vad menar Jesus med att vi ska vara fullkomliga, så som Fadern är fullkomlig?

När man studerar Bibeln är det alltid viktigt att se till sammanhanget. Då är Jesu uppmaning i första hand att vi ska vara fullkomliga i hur vi bemöter våra fiender, dem som gjort oss något vi inte gillar. För är inte du och jag också sådana som gjort något ont mot Gud, som han inte gillar? Som vanligt faller Jesus tillbaka på att hjälpa oss att bemöta andra så som vi vill att Gud ska bemöta dig och mig. Sådan är Gud rikes etik.

När Jesus säger att vi ska vara fullkomliga så som vår Fader är fullkomlig är det ett eko från Andra Moseboken 19:2, där Gud talar till Mose. Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig. Alltsedan Gud ingått förbund med sitt folk är han förbunden med sitt folk. Folket är heligt för att Gud har avskilt det åt sig. Då är det också deras uppgift att leva enligt den status Gud har gett dem.

Det är som när vi människor förlovar oss eller gifter oss – då ingår vi ett förbund med varandra. Och när vi är förbundna med varandra har vi en ny civilstatus. Men vi behöver även börja leva på ett sätt som återspeglar att vi har tagit det nya till oss: att värna relationen med vår livskamrat och inte flörta med andra.

Alltsedan ditt dop är du förbunden med Gud Fadern genom Jesus Kristus och den helige Ande. Och genom tron bor Herren i ditt hjärta. Och när du tar emot Jesus Kristus i nattvardens bröd och vin blir Gud själv inbyggd i cellerna i din kropp. Vill du försöka leva i enlighet med att du är förbunden med Gud?

Samtidigt är det inte meningen att du och jag ska bli så nojiga att vi hela tiden står och sträcker på oss bredvid en andlighetsmåttstock hemma på väggen och ritar nya streck om man ser tillstymmelse till växt. Meningen är att vi ska vila, låta Gud beröra oss, se på Gud och se på andra.

Och när vi återigen gör saker mot andra och mot Gud som visar att du och jag inte är fullkomliga, då får vi vila i att Jesus själv är fullkomlig. Och att han kan förlåta. Genom att han har förenat sig med dig får du del av allt vad han är – det tillräknas dig genom tron, när du låter Jesus svepa sin rättfärdighets mantel kring dig (Jes 61:10)

Och när Gud ser på dig ser Han bara Jesu rättfärdighet och Jesu fullkomlighet.

Låt oss därför, som Guds barn, be och bekänna…

 

Predikan: Varsågod, andra kinden – att aktivera till det goda

En predikan på Trettonde söndagen efter trefaldigt, utifrån Matteusevangeliet 5:38-48.

På sommaren och semestern när vi kanske spenderar extra mycket tid tillsammans med våra nära och kära kan vi bli uppmärksamma på att det har sina utmaningar.

Någon har uttryckt det lite lustigt på engelska. To dwell above with the saints we love, that will be glory. But to dwell below with the saints we know, well that is a different story.;-)

Idag i vår text knyter Jesus an till den judiska lagen, Torah, ”Ni har hört att det blev sagt…” – och så ger han själv en utläggning som går djupare än bara den bokstavliga innebörden.

Varför gör Jesus så? Kanske är det lite som när vi uppfostrar barn? Att bara uppmuntra små barn att älska varandra är nog dömt att misslyckas. På något sätt måste man sätta upp regler och säga nej: Du får inte slå lillasyster! Och ju äldre barnet blir desto mer kan han eller hon förstå den bakomliggande meningen med det. Det blir mycket lättare att bygga en god relation med lillasyster om man inte slår henne utan förklarar vad som är problemet.

När Gud skulle lära oss att älska varandra så som han älskar oss då fick han också börja från början med enkla bud och sedan utveckla mot det egentliga syftet: att rent konkret lära oss att bli modiga människor som älskar varandra, som hjälper varandra att växa, som att lära känna Gud och går in i att vara del av hans stora plan.

Jag vet inte hur du känner inför Jesu ord här idag? Är det meningen att vi ska leva helt utan skydd i denna värld, och ge till alla som behöver? Men Jesus vill inte göra oss till dörrmattor som andra trampar på och har rätt att utnyttja, utan snarare stärka vår självkänsla som kristna och ge oss mod att våga älska dem vi möter på ett nytt sätt.

Vedergällning och hämnd, öga för öga och tand för tand, var den gamla principen man levde efter både i det sammanhang Jesus verkade och i förkristen tid hos oss. Idag har vi ett rättssystem som hanterar brott och konflikter på lite mer städade och kontrollerade sätt. Ändå kanske vi ibland kan märka i oss själva att drivkrafterna finns kvar, viljan att trycka till, prata illa om den som gjort oss illa – att utmäta straff?

Man kan tycka att man har rätt att gå och tjura och ha agg – kanske till och med prata illa om mot honom eller henne bakom ryggen. Men att avstå från vedergällning betyder att det är bättre för oss att lämna domen till Gud, och försöka avstå från att trycka till personen i fråga. Det kan vara svårt att älska och vilja allt väl för den som gör en illa. Vår uppgift som kristna är att be om en god väg, att Gud ville ge insikt så att personen själv vill ställa saken till rätta – att ta sitt ansvar. Då fungerar vi som mogna medmänniskor och stannar inte i rollen som offer.

Vad handlar det om att bli slagen på kinden? Vi kanske tänker på gatuslagsmål eller relationsvåld. Men i Bibelns värld handlar detta med att vända andra kinden till inte i grunden om våld, utan om att bli förnedrad. Kanske var det så en slav eller ett barn kunde bli behandlad? Men vad skulle hända om den som bli slagen på ena kinden också håller fram den andra? Kom igen då, slå mig här också! Kanske den som slår skulle inse hur dumt han handlar och inse att den som är värd förnedring är inte den slagne utan den som slår. Jag är inte din dörrmatta – jag är din jämlike.

Livet kan bli så begränsat och litet om vi låter rädslan för det onda ta över. För nog är det så att den identitet vi har i Honom, vår kristna identitet, kan ingen ta ifrån oss? Vi är förenade med Honom i både lidande, förnedring, seger och upprättelse. Det kan bli ett vittnesbörd om Gud för andra när vi vågar möta svårigheter för hans skull.

Jesus räknar upp ett antal olika situationer när människor vill få något av oss: kläder, bärhjälp, låna pengar etc. Manteln var ytterplagg på dagen och täcke på natten, och Mose lag sade tydligt att man får inte ta ifrån en fattig man hans mantel över natten så att han fryser (2 Mos 22:26). Jesus vägleder att när en förtryckare vill ta skjortan, räck över manteln också – så känner han igen ”aj, det här känner jag igen, nu gör jag något som är fel”.

Hur fungerar det här med givande i ditt liv? Känner du att du har frihet att avgöra när du vill ge till någon? Paulus säger att Gud älskar en glad givare (2 Kor 9), inte en dörrmatta som folk respektlöst plockar vad de vill från. Och Johannes Döparen säger: Har du två skjortor, mer än vad du behöver, ge då till den som ingen har. Han säger inte att man ska ge bort sin enda skjorta eller sin enda vilodag eller något annat som man verkligen behöver. Men om man ger och kan ge med givandets glädje, då är man som Gud som ger med glädje för att det ska skapa glädje.

Meningen är att det vi gör i relation till våra medmänniskor ska göra något gott i dem: att leda den som slår, roffar och förnedrar till omvändelse, eller väcka tacksamhet när vi ger av hjärtat. Om folk tar dig för given så ska de tänka om, då ska de vända om och göra bättring.

Och att ge till någon som tar det för givet, det är inte konstruktivt. Det väcker ingen tacksamhet, ingen energi, ingen glädje. Det passiviserar och det snarare skadar mottagens själ. Det är risk att det blir en ond gärning istället för en god gärning. Ge någon en fisk så är han mätt idag, lär honom att fiska så är han mätt resten av livet.

Det växer människor av. Det blir både vi och de andra med-människor av, med-ansvarstagare. När du tar emot kärlek från Gud och låter honom forma dig är inte meningen att du ska bli en passiv dörrmatta, utan Guds kärlek vill ge dig mod att bli en som älskar och söker aktivera det goda i andra, när du möter deras behov.

En fråga att ta med från denna predikan kan vara om du kan se någon situation i ditt eget liv där du skulle kunna ändra förhållningssätt till att mer aktivera det goda i andra?

Predikan: Den goda grunden

En predikan från Billdals och Askims kyrkor på åttonde söndagen efter Trefaldighet utifrån evangelietexten, Matt 7:22-29.

Nu i den gröna, växandets tid, i naturen och i vårt kyrkoår möter Jesus oss med utmaningar för våra liv, för att du och jag ska växa i tro på Honom.

Jesus talar praktiskt och livsnära om det här med att bygga hus, en bild hämtad från hans egen erfarenhet som snickare. Jesus vet hur viktig en bra grund är för att huset ska hålla.

Jag och min man bygger hus, och markarbetet för grunden har just börjat – så det här med hur man lägger grunden till ett hus är något aktuellt i mitt liv just nu. Och församlingen bygger ju nytt församlingshem alldeles vid Askims kyrka – och nog är det viktigt att det kommer att stå stadigt?

Vi behöver grunda på klippan. Om det är lera behöver vi söka oss ner till klippan, gräva och påla.

Men nu är det inte i första hand så att Jesus ger vägledning för hur vi ska bygga hus. Huset är en bild för något mer: ditt och mitt liv. Vilken grund bygger du och jag våra liv på? Står det på den fasta, trygga klippan eller på lös sand?

Jesus inbjuder dig och mig att vara som den kloke mannen, som byggde sitt hus på klippan.

För varje människa kommer det komma en prövningens dag, när bara det som är byggt efter Jesu anvisning håller – när allt annat visar sig vara ömtåliga sandslott.

Jag vet inte om du någon gång ställer dig frågan: Vad av allt i detta liv som du bygger och investerar i har bestående värde, även efter döden? Vi kan ju inte ta med oss huset, segelbåten, meritlistan eller värdepappersportföljen. I bästa fall kan vi lämna något av det vidare till efterlevande.

Men Jesus vill hjälpa oss se och satsa på sådant som är gott och rätt och sant och har bestående värde, värde både här och för det eviga livet.

Tänkte du på att Jesus faktiskt säger vad som är att bygga sitt hus på berggrunden, i v 24? Han säger att det är den som hör dessa mina ord och handlar efter dem som är som den kloke mannen.

Att höra, lyssna och lyda – det är faktiskt samma ord på Jesu modersmål arameiska och hebreiska (samma ord som inleder den judiska trosbekännelsen) shma. Med all sannolikhet är det verbet som Jesus använder här.

Vilka ord är det vi ska höra och göra? Den här liknelsen avslutar Jesu Bergspredikan och knyter ihop Jesu förkunnelse där. Jesus understryker att det är viktigt att vi inte nöjer oss med att lyssna till hans ord i Bergspredikan, utan även låter dem forma oss så att vi handlar efter dem.

Kanske kan det vara en fin sak idag att passa på att fräscha upp vad Jesus säger i Bergspredikan? Ta gärna med dig din bibel till fåtöljen eller ut i hängmattan eller båten eller var du nu tänkt vara i eftermiddag och läs Matteusevangeliet kap 5-7. Jag kände själv här i veckan att jag ville läsa om Bergspredikan för att se hur jag kan låta mig formas och handla efter Jesu ord. Och det var fint att återupptäcka den delen av Jesu undervisning. Den är praktisk och tillämpbar även i vår tid.

Jag vet inte vad du har med dig för känslor kring Bergspredikan. Det är skarpt, det är salt. Jag kan känna att eventuella spår av andligt högmod liksom bara sjunker ihop inför Jesus. Det finns ett allvar – ett allvar i vad han säger som ibland kan kännas tungt att försöka leva efter.

Men åtminstone jag erfar att det han säger är rätt och gott. Här går ett sanningsflöde fram.

Kan det vara så att i vår lutherska kyrkotradition finns en tendens att ibland betona Guds nåd och kärlek så mycket att vi inte riktigt kämpar för att göra Guds vilja? Om kyrkan för 100 år sedan betonade gärningar och moral så mycket att man nästan tappade bort Guds kärlek och nåd, kanske pendeln idag svängt över åt andra hållet? Kan det vara så att vi överbetonar Guds kärlek kanske tar lite för lätt på Jesu ord? Att vi inte riktigt försöker älska Gud tillbaka?

Vi kan pröva att tänka oss in i något motsvarande i en egen relation. Tänk dig om din man eller fru försöker möta dig, lyssna, möta dina behov etc – men du nöjer dig med: jag har ju sagt att jag älskar dig – jag säger till igen om jag ändrar mig. Precis som jordisk kärlek behöver vår tro också komma till uttryck i handling. Den som drabbats av Gud och låter sig formas av Honom kommer att börja handla därefter, liksom den som älskar vill göra allt gott för den man älskar.

Visst är det så att det beror bara på Gud om hans famn och hans himmel ska vara öppen för oss. Ingen människa kan prestera sig in där med ett snygg andlig meritlista – för det handlar ännu mer om relationen till Gud. Men Jesus och Nya testamentets brev är väldigt tydliga med att utan gärningar är vår tro död. (Jak 2:17-18)

I Bibeln är ofta storm, oväder och översvämningar bilder för den yttersta domen: då när våra liv här på jorden och allt vi gjort ska prövas. Om ditt och mitt livsbygge, vårt hus, ska bestå och ära Gud behöver vi ha byggt en god grund på klippan – Jesus och hans ord.

Ett liv levt och format i gemenskap med Jesus och Guds plan har bestående värde. Dels att det bär god frukt här på jorden i våra relationer till Gud, till varandra, till skapelsen och till oss själva, men också att det bereder oss för hur det eviga livet är menat att levas. Och det kan vi aktivt börja förbereda oss för redan nu, och när snart vi firar vår mässa låter Herren oss smaka något av det liv och den fest Han har förberett åt oss.

Predikan: Rädda eller mista? 6 e Tref 2 årg

En predikan utifrån Matt 16:24-27, Billdals kyrka, sjätte söndagen efter Trefaldighet 2016.

Vad är ditt eller mitt kors? Och hur kan man göra för att ta det på sig? Det ska vi stanna upp för idag.

Jesus riktar sig väldigt tydligt till den som vill vara hans lärjunge. Och han utmanar oss.

Alldeles innan har Jesus börjat tala med lärjungarna om sitt förestående lidande. Och Petrus hade protesterat. Något sådant ska aldrig ske! Men vi vet ju vad som hände.

Så när vi läser vår evangelietext i det sammanhanget antyder Jesus att inte bara Han själv ska lida, utan även den som vill vara hans lärjunge.

Vad menar Jesus med att den som vill rädda sitt liv ska mista det? På grekiska kan psyche, samma ord som i psykologi, beteckna både livet och själen. Om vi byter till själ säger Jesus att den som vill rädda sin själ (kanskefrån det som är obekvämt) ska mista den?

Ofta när jag är och handlar ser jag trötta föräldrar med små barn. Precis innan kassorna brukar det finnas saker som väcker barnens ha-begär… :-) Kan jag få en sån, mamma! Med åren kanske vi börjar reflektera över vad vi verkligen behöver. Men kanske finns det där barnet fortfarande kvar inuti?

Jesus frågar sina lärjungar: Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Att vinna hela världen… Det var ju så som den onde frestade Jesus. Han tog Jesus med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Det funkade inte på Jesus, men kan det vara så att vi människor har en tendens att sukta och sträva efter mycket, men vi inser inte alltid vad vi verkligen behöver?

Kan det vara så att vårt västerländska sätt att leva är byggt på en lögn: att frihet är att kunna göra precis det man vill, det man får i sinnet. Men vem är det som bestämmer vad jag ska vilja och komma att tänka på? Det sitter reklampsykologer och trendsättare och använder all sin kunskap för att med reklam och annan påverkan manipulera fram vad vi ska önska oss. När vi släpper in reklamen är det lite som att släppa in en trojansk häst in i själen. Behöver jag en Iphone 15 eller se alla de senaste filmerna för att hänga med?

Och vi kan fråga oss: kan det finnas en risk att du och jag i vår strävan efter det goda, vackra och sköna går miste om det verkligt viktiga här i livet – min Gudsrelation, relationerna med mina nära och kära, tid att vara närvarande och leva?

Här närmar vi oss det Jesus talar om som att ”förneka sig själv”? Vad menar han? Det låter kanske lite självdestruktivt på svenska.

Kan det vara så att det jag upplever som mig själv egentligen skulle gå att dela upp i ett sant jag och ett falskt jag? Ett sant jag som är den ärliga, nakna, berörbara och ömtåliga människan som Gud har skapat mig till att vara. Och ett falskt jag som, i rädsla för Gud och andra människor, gömmer sig bakom olika fikonlöv – masker, image, roller och status?

Förnekar man det sanna jaget och dess behov gör det ont och man riskerar att skada sig själv för lång tid framöver.

Det Jesus kallar oss till är att förneka det falska jaget och dess bilder som för oss bort från sanningen och det verkliga livet – begär och bilder av vem och hur jag skulle vilja vara: framgångsrik i mitt arbete, alltid tillmötesgående och trevlig, ha ett fint hem och vilja kunna svara ja när andra frågar.

Det är inget fel i sig att ha ett gott och vackert hem eller vara skicklig på det man arbetar med. Om det är bra eller inte beror snarare av vad det gör med oss – om det befordrar den öppna, ärliga, nakna relationen med Gud och andra eller ej.

Här kan det vara läge att lägga handen på hjärtat och ställa sig en fråga: Kan det vara så att jag försöker göra det som Jesus varnade för – att vinna hela världen, att alla ska älska mig och tycka att jag är bra – men förlora min själ?

Mer och mer i livet behöver inte betyda mer och mer levande. När det går över en viss gräns kanske det snarare betyder mindre levande, splittrad och avstängd, eller som Jesus säger, att jag vinner hela världen men betalar med mitt liv.

Nu är det väl så att den här texten inte primärt handlar om hur vi handlar ny telefon, nya kläder eller bygger en positiv bild av oss själva – men det kanske är områden där vi särskilt tydligt kan bli varse våra egna tankar och prioriteringar.

Det Jesus talar om handlar om något ännu djupare. Vågar du och jag tro på Honom och följa Honom, om det i så fall är korsets väg vi måste gå?

Jesus har burit sitt kors för oss och vår synd, en gång för alla. Men han säger att det finns ett kors som är ditt och ett kors som är mitt – dock inte exakt vad det korset är, men någon form av lidande när vi väljer att gå med Jesus.

Det kan vara att jag litar till vad Gud har sagt och står upp för det även när det är obekvämt och ingen annan tror som jag. När andra människor ser ner på mig, och jag lite grann mister mitt liv för Jesu skull (v.25). Något sådant vill knappast mitt falska, image- och begärsinriktade jag vara med om.

Det kan också vara mer av ett inre kors – en inre uppgörelse med något i mitt liv som inte är förenligt med Gud och Hans rike. Kanske att inse att jag innerst inne är annorlunda än den bild jag mödosamt byggt upp av mig själv? Att vänja sig av från känslan av makt och kontroll, eller ständig stimulans?

Du kan vända blicken mot Den som ser på dig med oändlig kärlek, och sola dig i Hans ansiktes ljus – istället från ljuset av mobiltelefonen, iPaden eller datorn. Det kan vara lika svårt som att sluta röka eller komma ifrån ett drogberoende.

Jesus talade dessa kärva sanningens ord av omsorg om sina lärjungar, för att hjälpa oss att se klart vilken fantastisk befrielse Jesus kallar oss till, och att vara medvetna om kostnaden i att följa honom. Så att vi kan kalkylera.

Om den här gudstjänsten väcker en längtan i dig att se över ditt liv – se vad du verkligen behöver, vad som är dina drivkrafter och frestelser och vad som kan vara ditt kors – gör gärna det! Du kanske kan ta lite tid i eftermiddag och sitta ner i lugn och ro. Herren vill gärna vara med dig i ditt inre samtal. Vill du använda predikan som stöd för din reflektion så lägger jag några exemplar längst ner i kyrkan.

Barnens minuter pingstdagen

[Ett ljus i ljusstake och tändstickor i skattkistan]

Vad är detta!? Ett ljus! Tändstickor!

Varför tror ni vi har det i skattkistan idag på pingstdagen?

Jo, för när Gud skapade dig och mig gjorde han oss till en sorts ljus. [Visa det otända ljuset]

Kan ljuset brinna av sig själv? Nej, det behöver ta emot en låga från en tändsticka eller en tändare eller något annat som brinner.

Om nu du och jag och vi alla är ljus, kanske vi ibland känner att det är lite tomt? Kan en människa leva fullt ut som hon är menad av sig själv? Det kan vi tänka olika om.

Men jag tror och kyrkan lär oss att för att vi människor ska komma till vår rätt behöver vi precis som ljuset ta emot något utifrån: Gud, den helige Ande. Då kan vi bli brinnande ljus.

Så vad tycker ni vi ska göra med vårt ljus? Tända det!