Här kommer min D-uppsats i Nya testamentets exegetik (Bibelvetenskap).

Vad menar författaren till Första Petrusbrevet när han förkunnar: ”låt er byggas upp [...] till ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer” (1 Petr 2:4-5) och ”ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk” (1 Petr 2:9)? Detta är två bibelställen som har varit med och förändrat världen genom att de är centrala för Luthers lära om det allmänna prästadömet. Men mycket pekar på att Luther inte tog hänsyn till sammanhanget dessa ställen står i, när han utformade sin lära.

Studien har därför som syfte att söka klarhet i vad författaren till Första Petrusbrevet avsåg när han använde ἱεράτευμα i det sammanhang som Första Petrusbrevet utgör. Studiens huvudfrågeställning lyder:

Vilka teologiska och retoriska funktioner kan bruket av benämningen ἱεράτευμα ha haft i Första Petrusbrevet?

Baserad på Luk 17:20-30

Vad är det som är spännande och roligt med den gamla sortens chokladlösa adventskalendrar? Kan det vara att bilden på framsidan, den man såg från början, sakta förändras när luckorna öppnas. Det som tidigare varit fördolt och hemligt blir uppenbarat. Kanske ni också som barn längtade efter att få öppna nästa, få se lite mer?

Idag berättar Jesus för oss om Guds rike, om vad som är synligt för oss nu och vad som en gång ska bli synligt för oss, när Jesus kommer tillbaka. Det är lite som att Jesus i texten idag berättar för oss om att vi lever i ett slags stor adventskalender… Advent betyder ju ankomst… Jesu ankomst. Ett lika viktigt tema för Domsöndagen som för julen.

Luk 9:46-48 och 1 Kor 12:4-11

Det finns en liten berättelse som jag burit med mig under den här veckan:

En man som var ute och promenerade passerade ett stenbrott där två andra män var sysselsatta. Han stannade och frågade den förste: Vad gör du? Mannen svarade lite buttert: Jag hugger sten, ser du väl!? Han gick fram till den andre mannen som nynnade för sig själv medan han arbetade, och frågade: Vad gör du? Mannen rätade på sig, log och sa: Jag är med och bygger en katedral…

…Det är inte bara er kyrkoherde Lars Nordh som har det ansvaret, utan det tillhör oss var och en. För vi konstaterade ju förut att en ensam man inte kan bygga en katedral… inte ens hundra kyrkoherdar. Utan vi alla behövs… på olika vis och utifrån den ork och de gåvor som Gud har gett oss.

Istället för att tänka på Lars som ensam med ansvaret, kan vi tänka oss Lars som en fotbollstränare och er som ett fotbollslag. Det blir inte så bra fotboll om bara tränaren är ute på plan och ska försöka spela en match ensam medan ni hela laget sitter på läktaren. Ni behövs på plan om det ska bli någon riktig match.

Kommer ni ihåg i söndags för en vecka sedan när det regnade så väldigt? En del av er såg säkert när Västnytt visade bilder från Kållered. Någon cyklade genom en väldigt djup vattenpöl i viadukten under motorvägen. I samband med regnet hände något som fick mig att fundera över det som är vårt tema idag – Goda förvaltare.

… Så om vi nu hör till ljusets människor, vad ska vi göra för att bete oss klokt? Jesu maning genom textens ord verkar vara: att planera och göra det som ligger i linje med Guds rikes ordning: att investera i relationer, kärlek och barmhärtighet. Så som Gud gjorde när han gav sig själv åt mänskligheten. I Guds rike går relationer före pengar annat som inte har bestående värde i evigheten. Det kan hjälpa oss att prioritera.

En man, Roger, från Schweiz kom till denna lilla slumrande by under Andra världskriget. Han började gömma judar och andra som behövde skydd. Inom några år startade han kommunitet av bröder, ett slags kloster. De märkte snart att många unga sökte sig till deras böner för att få vara med och be och för att bli lyssnade till. Detta har utvecklats till att Taizé har blivit ett sammanhang som varje vecka tar emot många mer eller mindre unga besökare från hela världen.

Första gången jag kom till Taizé var för tolv årsedan – då som konfirmand. Jag blev mycket berörd av möta kristen tro bland tusentals unga människor från hela världen. För mig var det något autentiskt och heligt när vi satt tillsammans i kyrkan och många av oss sjöng eller inom sig viskade sina hjärtans böner till Gud. Det var något som jag under det första besöket också själv fick börja smaka. Sedan dess har jag varit tillbaka ett antal gånger.

Som gäst i Taizé lever man under mycket enkla förhållanden i tält eller baracker. Maten man får är enklare än skolmaten i svenska skolor. Men det är nog inte främst för att leva enkelt som många längtar tillbaka till Taizé – utan för gemenskapen med Gud och med andra som söker Honom.

De tre dagliga bönestunderna i kyrkan är centrum i livet i Taizé. Man sitter på golvet eller enkla pallar eller bänkar och sjunger enkla meditativa sånger baserade på bibeltexter. Sångerna finns på många språk och sjungs ofta fyrstämmigt. Varje bönestund rymmer också en stunds tystnad (5-10 min). Jag påminns om att kyrkan är en helig gemenskap med och inför Gud när tusentals människor deltar i bönen genom att sjunga tillsammans eller vara tysta inför Gud tillsammans. Vi kommer från olika länder och olika kyrkliga traditioner men där och då är vi enade. Veckan när min vän Josefin och jag var där var vi 5000 besökare. Då är hela den stora kyrkan (stor som en fotbollsplan) nästan full och det blir långa köer (15-20 m) för att få mat.

Äventyret började den 2 juli med en 26 timmars bussresa genom Danmark, Tyskland och Frankrike. Trötta och möra efter en natt längs tyska Autobahn kom vi äntligen fram till Taizé. Inte mycket verkade ha förändrats sedan sist. Skyltarna inne på damtoaletterna var desamma som alltid förut (mediteras flitigt över under dagarna). Undrar vad herrarna har att meditera över? Och jag undrar vem Berit är, hon som bor i kloaksystemet. När man spolar på en toalett ger man det nedspolade till Berit. Det står ju en uppmaning på spolknapparna: ”Geberit”.

Det var problematiskt att få upp tältet för jorden är så tunn. Under ett jordlager på 3-10 cm är det sten. Åtskilliga tältpinnar böjdes av hammaren och modet sjönk. Efter ett försök med byte av tältplats och diverse försök att justera läget fick vi äntligen upp tältet. Kan konstatera: liggunderlag är inte särskilt mjuka (inte ens den uppblåsbara sorten). Hårt och knöligt är det att campa. Det kändes som att det låg en stor rot under marken där jag hade min sovplats. Sista dagen visade det sig att denna rot inte alls var någon rot. Den var Josefins borttappade pennfodral. Prinsessan på pennfodralet var tacksam att det avlägsnades.

Särskilt första hälften av veckan var goda dagar. Vädret var härligt högsommarvarmt. Det var fantastiskt att vara tillbaka i den andliga tradition som betytt så mycket för mig. Teologin i Taizé upplever jag som väldigt livsnära, sund och god. Den sammanknyter de tre stora kyrkogrenarna: den romersk-katolska, de östkyrkliga kyrkofamiljerna och olika protestantiska inriktningar. Detta blev särskilt påtagligt då söndagens högmässa tydligt rymde alla kyrkotraditionernas betonade moment i samband med nattvarden. Eftersom kommuniteten i Taizé, bröderna själva, kommer ur olika kyrkotraditioner har de ett särskilt tillstånd från påven i Rom att få lov att dela samma nattvard, romersk-katolsk sådan. Och även som besökare får man dela denna nattvard. På så vis upplever jag Taizé som en plats av hopp för kyrkans enhet. I tillit och med förhoppningar riktar man sig gemensamt till vår kärleksfulle Gud och Fader. Frågor om enhet och gemenskap och allra mest Guds kärlek får stort utrymme.

Om man fortfarande sover 07.45 har man privilegiet att väckas till klockstapelns klang. Jag var dock tvungen att gå upp lite tidigare. Hade fått som arbetsuppgift att se till att det var lugnt och ordning i en av sektionerna i kyrkan under morgonbönen (8.15).

Frukosten i Taizé är min favoritmåltid. Ett säkert kort – man vet alltid vad man får. En liten baguette, ett paket av President – den franske presidentens smör (snällt av honom att skänka det och själv äta sin baguette utan). Sedan får man två bitar mörk choklad och antingen varm choklad eller varmt iste. Jag föredrar det sistnämnda. Chokladbiten kan med fördel användas som smörkniv, om man är tillräckligt följsam så att ”smörkniven” inte knäcks eller smälter.

Bibelintroduktionerna med broder Paulo var givande. I klosterfromheten finns verklig kunskap och kännedom om livet med Gud och bönen. Skönt med handfast och enkel andlig vägledning i relation till predikningar, böcker och undervisning som inte förmår tala i klartext.

Jossan och jag var i en samtalsgrupp med två män från England, en kvinna från Nordirland, en hollänska och de första dagarna två polacker – de sista dagarna en koreansk pastor. Det innebär att under en vecka i Taizé uppstår gemenskaper som i bästa fall överbryggar nationsgränser och kyrkogränser. Hopp för världen, kyrkan och oss själva kan börja växa i denna mylla.

En dag gick Josefin och jag på promenad till grannbyn Ameugny. Under den turen fick vi se lite mer av vacker fransk bymiljö och lära oss att deras föregående kyrka hade förstörts av vikingar. Underligt att känna att våra förfäder kunde ha varit där och härjat. Själva hade vi inte alls några sådana planer.

Vädret försämrades i mitten av veckan till att bli instabilt och regnigt. Vi har lärt oss att sådan väderlek är opraktisk när man bor i tält. Det blir kallt. Tvätten som hänger ute blir aldrig torr. Marken i Taizé förvandlas till något som ingen vill ha närmare kontakt med (”Taizé-diarré”). Och humöret sjunker i takt med att temperaturen sjunker och fukten i kläderna tilltar. Jag hade tagit med mig sommarsovsäcken till Taizé men frös ändå. Lånade en av Taizés utlåningsfiltar. De följande dagarna fick jag se min hud prydas av ett antal loppbett. Vet inte säkert om det var pga filten, men misstänker det. Slapp i alla fall frysa.

Vid ett par tillfällen traskade jag ner till den gamla byn Taizé som ligger intill kommunitetens område. Där finns gamla hus, den kyrka från 1200-talet och massor av stockrosor. Mycket vackert! Stannande till vid grundarens, broder Rogers, grav. Han mördades 2005 vid en kvällsbön i kyrkan, 90 år gammal. Läser nu ett urval av sådant han skrivit. Mkt god och livsnära teologisk läsning! Klosterkristenheten har stor kunskap i hur livet med Gud kan vara. Broder Rogers roll som grundare och det arv han lämnat efter sig lyfts fram på ett nytt sätt nu än när jag var här sist (2004), då han fortfarande levde.

Brödernas gravar var prydda av enkla träkors och prunkande blomsterprakt.

Sista dygnet var inte roligt. Det regnade nästan hela tiden. Josefin hade under veckan blivit smittad av en förkylning och på lördagskvällen började jag också känna av förkylning. Denna sista kväll gick vi och lade oss i hopp om att regnet skulle sluta under natten så att vi skulle kunna ta ner tältet i torrt tillstånd. Vid tretiden på natten vaknade vi av en kraftig smäll och ljus. Det var en åskväder som var alldeles över oss och omkring oss på alla sidor. Inte roligt när man ligger i ett litet tält. Regnet slog mot tältduken. Ljuset lyste upp allt och dundret kändes i luften och marken. Vi låg vakna mer än en timma i detta tumult. Från andra tält kom tal och sång. Många var rädda.

På morgonen fick vi höra att en del hade flytt till kyrkan och lagt sig där att sova istället. En del hade fått in mycket vatten i sina tält. För mig och Josefin hade det gått bra, även om alla  våra tillhörigheter var mer eller mindre fuktiga. När det väl var dags att stiga upp var vi inte pigga. Det var övermulet, men regnade inte. Vi gick och duschade. Men solpanelerna som värmer vattnet hade pga det dåliga vädret inte gjort vad de skulle, så det blev en iskall morgondusch för oss förkylda. Ingen höjdare. Ihop-plockningen av grejerna påbörjades och regnet kom. I spöregn var vi tvungna att packa ner tält och bära bort väskorna till Oyak, därifrån bussen skulle gå vid lunchtid. Vi blev genomblöta. Humöret sjönk långt ner. Men det gick bra.

När väskorna packades ur bussen i Sverige var tältet fortfarande så blött att det droppade/rann ur påsen. Konstaterade under den långa resan hem att den här veckan i Taizé bjudit på mera motgångar än tidigare: loppor, kyla, regn och åska. Men ändå är jag mycket nöjd med dagarna. ”Det som inte dödar härdar.” Är inte riktigt samma Johanna som hon som åkte. Lite modigare och lite mera hoppfull. Hoppas få komma tillbaka igen.

”Kristus, din Ande i oss är en källa med porlande vatten.”

I begynnelsen, när Gud skapade himmel och jord, och till slut människan. Då var allt mycket gott. Bibeln berättar att: Både mannen och kvinnan var nakna, och de kände ingen blygsel inför varandra (1 Mos 2:25). Det fanns inte i deras värld att döma varandra eller se ner på varandra. Eva bekymrade sig inte över om Adam tyckte att fettet på hennes kropp var lagom mycket eller satt på rätt ställen. Och Adam var inte rädd för att Eva skulle ha synpunkter på honom.

…Men nu vet vi ju att det inte förblev så länge till…

… I veckan som var berättade någon för mig en berättelse från första hälften av 1900-talet. Jag tänker mig att de av er som är lite äldre kanske själva bär på liknande minnen? Berättelsen handlar om en man och hans hustru. De hade en liten handelsbod ute på landet. Dit fick alla gå när man behövde köpa mjöl eller socker eller kaffe, eller något annat man behövde. Handelsmannen förvarande sina varor i burkar och säckar bakom en disk, så man fick säga vad man skulle köpa och så mätte handlaren upp. Handlaren var mycket noggrann och när han mätt färdigt sade han: ”Det här blir precis!”. Inte för mycket och inte för lite. Barnen där i bygden kallade handlaren för ”Precis”.

Men när man skulle dit och handla ville man helst inte att ”Precis” var inne, utan hans fru. Hon var inte så precis. För när hon stod bakom disken mätte hon upp med råge. Då var det gott att handla. Man fick lite mer än vad man egentligen betalade för. Och så kunde det hända att hon bjöd på karameller.

Åtminstone för honom som berättade det här för mig blev handelsmannens hustru en bild för Gud. Hennes sätt att mäta upp handlade inte bara om att göra en rättvis affär. Hon var generös och barmhärtig mot dem som kom och handlade. Hon gjorde som vår evangelietext idag säger: ”Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. ”

”När vi är på Coop eller Netto och handlar. När vi går där vid brödhyllan. Då tänker vi kanske att brödet kommer från Pågen eller Polarbröd. Vi tror att bröd görs i fabriker. Men djupast sett kommer det från Gud, som skapade världen och åkermarken, skapade sädeskornen, gav vatten, sol, näring och gav människor förstånd att ta hand om säden. Så även om det står Pågen eller Polarbröd på påsen är allt som finns och växer i världen som Gud har skapat gåvor från Honom till oss.

[Ta fram barkisen]

En enorm Barkis! Den skapade vardagsbarkisen hör också till Guds värld. Därför har vi den här i kyrkan idag. Det här brödet kan få vara ett tecken på Guds konkreta omsorg om dig och mig… ett litet brödunder för oss. Det kan påminna oss om att vi lever i Guds värld. I Honom är det som vi lever rör oss och är till. (Apg 17:28)”

Har du någon gång känt dig urlakad och vid gränsen för hur mycket du orkar kämpa? Lite som en gammal urvriden disktrasa. Jag skulle tro att de flesta av oss har det åtminstone någon gång i livet. Kanske finns det just nu något som du och jag kämpar med, där vi börjar tappa gnistan? Sådana områden i våra liv kan vi särskilt ta med oss in i dagens predikan. Och denna söndag före pingst inbjuds vi att börja smaka ett fantastiskt löfte om hjälp och stöd och tröst tillsammans med profeten Elia och de första kristna.

Vi kan fundera lite över vad du och jag gör med vår kamp och vårt lidande. När det blev allför bedrövligt för profeten Elia flydde han ut i öknen. Han lade sig under en buske i öknen, önskade sig döden och sov. När det blir riktigt bedrövligt är det ofta ungefär så vi reagerar. Vi lägger oss ner och ger upp. Men vår Gud ger inte upp. Han var inte beredd att ge upp med Elia. Han såg till att Elia fick mat, dryck och vila.

Guds sätt att trösta är inte alltid vad vi förväntar oss. Det kanske ni också har erfarenheter av? Vår Gud har sina egna sätt. Det kommer ingen tröstande hand ner från himlen och klappar Elia på axeln. Inte heller säger Gud: ”Ryck upp dig. Det blir snart bra igen.”. Gud låter Elia stå kvar med sin stora smärta. Men Gud verkar ha lyssnat in vad Elia djupast sett behöver, för han säger till Elia: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.”

Men Elia mötte inte Gud i kraftyttringarna utan i den stilla, vänliga susningen. Grundtexten anger att det var i tystnad och frid när stormen bedarrat som Elia gömde ansiktet i manteln inför Guds helighet. Närvaron var som en stilla smekning på hans hud, så svag och stilla att vi nästan kunde förakta den. Men Gud valde att vara i lugnet, i friden. Och Han berörde Elia på djupet. Beröring av stilla omsorg och upprättelse.

Varför har prästen särskilda kläder i gudstjänsten? Vad är meningen med olika plagg? Finns det någon teologisk poäng med varför de används? Vem får ha på sig vad? Här kommer en liten guide för dig som vill lära dig mer om de vanligaste skrudarna: alba och röcklin samt vad en stola, en mässhake eller ett cingulum är. Du får också lära dig om hur man kan veta vem som är präst, biskop eller diakon utifrån vilken färg personen har på sin s k ”frimärksskjorta”. Här ges också en snabbnyckel till de liturgiska färgerna som används under kyrkoåret.

I allmänhet är det församlingen och inte prästen som äger de kläder och textilier som används vid gudstjänst. Om du skulle vilja få titta på textilerna på närmare håll, be en präst, kyrkvärd eller vaktmästare att visa dig. Det gör de nog gärna!

Hur uppfattar du detta med liturgiska kläder? Fyller de någon funktion? Vilken?