Igår var jag i Stockholm och besökte bl a Dramaten. Där såg jag komedin Massakerguden, som fått goda omdömen bl a i SvD. Den hade dock inte så mycket med Gud att göra, inte vad jag uppfattade i alla fall. Däremot var det en spännande beskrivning av vilken komplexitet vi bär med oss under ytan, bakom våra fasader, komplexitet som vi bär med oss in i alla våra möten. Vi står aldrig fria från vår bakgrund, våra relationer, vår miljö – allt det som format oss. Detta påverkar inte bara hur vi värderar situationer och hur vi samspelar socialt, det påverkar även vår etik.

Pjäsen utspelade sig i ett vardagsrum i ett franskt hem. I vardagsrummet satt två äkta par på varsin sida om ett bord. Det visade sig att det ena parets son, Bruno, hade blivit slagen med en käpp så att två tänder skadats. Förövaren var det andra parets son, Ferdinand. Föräldrarna träffade varandra för att försöka hantera situationen de befann sig i. I början var stämningen mycket artig och tillmötesgående – även om man inte var överens om vem som bar skulden till det inträffade. Hade incidenten föregåtts av att Bruno retat Ferdinand? Då kunde man tänka sig att situationen skulle ses i ett annat ljus. Vidare komplicerades situationen av att Ferdinands pappa var en högt uppsatt jurist som ideligen blev kontaktad via mobiltelefon. Det gällde ett läkemedelsföretag som ville mörka risker kring ett av sina preparat. Det visade sig senare att detta läkemedel åts av Brunos farmor, vilket ledde till att Brunos far använde informationen till att avråda sin mor att ta medicinen – ytterligare en etisk problematik. Brunos mor var intresserad av Afrika, fredsfrågor och särskild Darfurkonflikten. Det visade sig dock att varken hon eller Ferdinands pappa, juristen, var särskilt intresserade av förlikning i konflikten deras söner emellan. En seger för sonen var en seger för föräldern och vice versa. Det gällde, om än outtalat, att kämpa för familjehedern. När Ferdinands mamma hade kräkts över Brunos mammas viktiga böcker började situationen i vardagsrummet haverera totalt. En lite rolig detalj var när Brunos far kallades mördare av Ferdinands mamma, efter att ha släppt ut barnens hamster på gatan. Hämningarna hos de fyra föräldrarna släppte i och med att sällskapet övergick till intensivt romdrickande. Det bildades nya allianser föräldrarna emellan och äktenskapen kritiserades så väl inifrån som utifrån. Ibland var det kvinnorna som beklagade sig över männens beteende, ibland männen som rasade över sina hustrurs beteende. Männens idealbilder av sig själva som Ivanhoe fick de göra upp med på vägen. Det gick inte för sig att tycka sig vara en ”Ivanhoe” och vara livrädd för att röra en hamster. Alla verkade i detta hämningslösa tillstånd reta sig på alla. Allianser kom och allianser gick allteftersom kommunikationen rörde sig mot någon sorts primalstadium där mobiltelefoner lades i vatten och tulpanbuketter slogs sönder. Långt innan dess hade situationen slutat att handla om barnen. Istället kom pjäsen för mig att handla om föräldraparens inbördes kommunikation och kommunikationen de fyra emellan. Vid det laget var bestod inte kommunikationen av samtal utan om olika karaktärers ”utspel”, ett slags känslomässiga monologer.

Pjäsen blev även som en studie av vad som hände när karaktärerna rörde sig från artigt och behärskat beteende till att släppa fram den vrede kring sina respektive relationer som de bar inom sig. Pjäsen kan väcka frågor inom många områden: dels hur den här typen av konflikt mellan barn bör hanteras, om kommunikation i parförhållanden, om föräldraskap, om arbetsetik, om manligt och kvinnligt och om kommunikation ö h t. En mycket intressant pjäs som jag rekommenderar varmt, särskilt för den som är intresserad av kommunikation.