Tre korta klipp ur Bruce den allsmäktige som någon har klistrat ihop för att illustrera Guds förhållningssätt till den fria viljan. Intressant även om jag kan tycka att filmmakarna gör det lite för lätt för sig.

Jag ska försöka dela några korta tankar om den fria viljan i luthersk tradition. Rätta mig gärna om jag snurrar till något. Du är också välkommen att dela lite av hur du tänker. Kanske kan vi hjälpa varandra?

Den fria viljan är ett svårt ämne att ha att göra med och det finns inte någon samstämmighet bland kristna grupperingar hur man tänker. Luther talade om den trälbundna viljan som blivit fördärvad av synd och inte förmår vilja vad Gud vill, inte förmår älska eller säga ja till Honom (hänger ihop med frälsningen endast av Guds nåd, annars riskerar frälsningen att bli ett slags ”gärningslära” – att människan måste tro tillräckligt/älska Gud tillräckligt). Det är Gud som ensam förmår rädda/frälsa människan från synden, hon kan inte rädda sig själv eftersom hon inte kan låta bli att synda. Människan förmår inte leva i en god relation med Gud, hon vänder sig ideligen bort från Honom. I Romarbrevet 5:8 kan vi läsa att ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare”. I andra sammanhang än gudsrelationen tänker man dock i luthersk tradition att människan kan förmå och vilja mycket gott. Man kan dock finna det problematiskt att Gud själv är den som ger människan tron på Honom och sedan verkar frälsningen. Har människan då någon reell möjlighet att svara nej till Guds frälsning eller att ge ett verkligt eget gensvar? Det verkar ändå som att Gud är intresserad av att ta emot verklig kärlek från människor. Han verkar inte vilja göra oss till marionettdockor för att älska Honom, det stämmer inte med Guds väsen av gemenskap och självutgivande kärlek. Kanske är det då att först när människan har fått ta emot frälsningen genom Guds nåd blir hon fri att avstå den? Jag har inget bra svar.

Även i ortodoxa traditioner verkar man anse att den mänskliga viljan har blivit allvarligt skadad, men ändå inte helt oförmögen att söka sig mot Gud (mer om detta i kommer i uppsatsen om Kristi närhet och gemenskap – teologin hos Maximus Bekännaren och i Svenska kyrkans högmässa).