2011/04/13
Prästens kläder
PDF:Prästens kläder
Varför har prästen särskilda kläder i gudstjänsten? Vad är meningen med olika plagg? Finns det någon teologisk poäng med varför de används? Vem får ha på sig vad? Här kommer en liten guide för dig som vill lära dig mer om de vanligaste skrudarna: alba och röcklin samt vad en stola, en mässhake eller ett cingulum är. Du får också lära dig om hur man kan veta vem som är präst, biskop eller diakon utifrån vilken färg personen har på sin s k ”frimärksskjorta”. Här ges också en snabbnyckel till de liturgiska färgerna som används under kyrkoåret.
I allmänhet är det församlingen och inte prästen som äger de kläder och textilier som används vid gudstjänst. Om du skulle vilja få titta på textilerna på närmare håll, be en präst, kyrkvärd eller vaktmästare att visa dig. Det gör de nog gärna!
Hur uppfattar du detta med liturgiska kläder? Fyller de någon funktion? Vilken?
2011/02/17
Bokrecension: Längta efter liv
PDF:Bokrecension Längta efter liv
Modéus, Fredrik. Längta efter liv – Församlingsväxt i Svenska kyrkan. Stockholm: Verbum, 2009, 248s.
Vittnar våra många tomma kyrkbänkar om söndagarna om att kristen tro inte längre förenlig med livet i 2000-talets Sverige? Nej! Fredrik Modéus utforskar i boken Längta efter liv trettiofem församlingar i Svenska kyrkan som sjuder av liv, där anställda och ideella samverkat kring att utforma nya strukturer för att vara kyrka, centrerat kring gudstjänster som möter vår längtan.
Jag tror att denna bok kan vara av stor relevans och till uppmuntran för många av vårt lands församlingar som vill tänka nytt. Vill varmt rekommendera boken för dessa, samt för förtroendevalda och ideella med intresse för förnyelsearbete.
2011/02/12
Tankar om gudstjänsten och att vara gudstjänstledare
Några tankar om gudstjänsten och att leda gudstjänst. Detta är i första hand skrivet som en reflektion inom ramen av mina präststudier. Jag har skrivit ganska personligt om hur jag själv vill fira gudstjänst och varför. Tror ändå att denna reflektion skulle kunna vara intressant att ta del av om man funderar kring hur vi firar gudstjänst och gudstjänstens karaktär. Gudstjänsten tillhör hela kyrkan, inte bara prästerna. Så, välkommen att reagera!
Sedan hösten 2004 har jag funderat ganska mycket på rollen som liturg och gudstjänstens liturgi som helhet. Detta berodde på att jag då gick Svenska kyrkans grundkurs på Älvsby folkhögskola i Norrbotten och under en helg där deltog i en kyrkvärdskurs. I denna kurs gavs en, åtminstone för mig, mycket inspirerande förklaring av hur Svenska kyrkans högmässa fungerar (vad den innehåller, hur olika delar kan gestaltas, vad de betyder etc). Från denna kurs fick jag med mig en av de pelare som är viktiga för mig i hur jag tänker kring gudstjänsten: att prästen inte firar gudstjänst åt församlingen utan att gudstjänsten tillhör församlingen. Prästens uppgift blir då i första hand att vara en tjänare i församlingens möte med sin Gud och Guds möte med sin församling. Denna dubbla riktning: 1) från Gud till församlingen, och 2) från församlingen till Gud är viktiga för mig att alltid ha i åtanke när jag leder gudstjänst. Kunskap om dessa två ”huvudpersoner” i gudstjänsten hjälper mig i rollen som liturg eller gudstjänstledare att se vem jag i stunden företräder (Gud eller församlingen) och påverkar därmed t ex var jag positionerar mig i gudstjänstrummet, vilken riktning jag väljer vid olika liturgiska moment och kanske också hur jag talar. När jag leder bön och lovsång vill jag gärna vara vänd mot altaret eller i alla fall stå i samma riktning som övriga församlingen, gärna nära dem, för att markera att vi står tillsammans i detta. Jag vill inte påstå att jag låtit växlingen mellan att stå med församlingen respektive stå med Gud bli en rigid struktur där jag växlar mellan endast två olika poler. Även när jag i förkunnelsen talar i första hand å Guds vägnar försöker jag i hög grad att vara inriktad på den mottagande församlingen, deras frågor och behov, för att undvika att orden i förkunnelsen bara blir ett slags monolog ut i intet. Den som talar till sin älskade är nästan fullt fokuserad på och närvarande hos den andre. Det tror jag är Guds hållning. Vill gärna vara rörlig och nära församlingen i gudstjänstrummet (predika i mittgången eller där denna övergår i koret).
Hur vi väljer våra ord kan säga mycket om hur vi egentligen tänker kring huvudpersonerna i gudstjänsten. Jag noterar ofta att textläsare i gudstjänster och andakter inleder med ”jag läser ur…”. Det perspektivet ger en exklusiv upplysning som jag lätt upplever lägger onödig tonvikt vid att det är ”jag” som läser (vilket ju församlingen redan har sett) och inte på gudstjänstens skeende och på vad det är som församlingen nu ska få lyssna till. En mera inklusiv formulering som lägger tonvikten vid församlingens lyssnande till texten skulle kunna vara: ”vi lyssnar till…”.
För mig känns det viktigt att en större del av gudsfolket än bara präst och kyrkvärdar är engagerade i gudstjänsten. Man kan vara engagerad och fullt närvarande i gudstjänsten också i bänken, men jag vill gärna se en gudstjänst där många har särskilda funktioner. Deras medverkan skapar dynamik och liv i gudstjänsten, kan ha värde både för dem själva och som personer att identifiera sig med. Som medlem i ungdomsgruppen blev jag rekryterad av församlingens diakon till att tillsammans med andra leda kyrkans förbön. Det betydde mycket för mig att få känna mig som en duglig gudstjänstfirare, trots min ungdom och okunnighet. Denna diakon är ett föredöme för mig i att göra andra delaktiga. Så att uppmuntra, utmana, inspirera och stötta andra i att medverka vill jag också göra.
Har ytterligare en grundpelare från kyrkvärdskursen jag nämnde i inledningen: ”Man kan göra rätt på olika sätt” (vilket ger frihet att stå eller sitta, att inom rimliga gränser följa sin ingivelse – iaf som gudstjänstfirare, inte lika mycket som gudstjänstledare). Jag tänker mig gudstjänsten som en helig lek inför Gud. Det är för det mesta inte katastrof om något inte blir som det brukar eller som jag hade tänkt, t ex om jag glömt ett moment. Det får hanteras så som är lämpligt den dag det sker. Om det inte blir alltför ofta tror jag att både Gud och församlingen är nådig.
Den gudsbild som jag önskar förmedla är att Gud är på riktigt och livet med Honom är på allvar (våga benämna sådant som är svårt), men att Gud är god och kärleksfull, en Far vi kan lita på. Äkthet tror jag är avgörande för att vi, oavsett hur länge vi vandrat med Gud, ska känna att gudstjänsten är på riktigt (och därmed relevant). Jag vill försöka uttrycka mig så att det i innehåll och uttryckssätt finns något att snappa upp oavsett var i livet man befinner sig.
Variation i musik är också viktigt för att understryka att kyrkan rymmer mångfald. Gärna kreativa inslag i förkunnelse, kyrkans förbön, extramoment och musik så länge de är till för att hjälpa oss att fira gudstjänst och förstå det centrala, inte som pausunderhållning. Jag vill gärna låta växelspelet mellan Gud (präst) och församling i sånger och böner i hög grad få vara som de är. Jag upplever att de i sig själva bär en svåröverträffad skönhet och ett välbeprövat djup och innehåll. Men visst finns utrymme för undantag. Jag tror dock att det är av egenvärde att gudstjänstens grundform inte ändras så mycket från söndag till söndag, utan att man ska kunna känna igen sig.
2010/11/02
Beredelseord: Morgonmässa i allahelgonatid
PDF: Beredelseord allahelgonatid morgonmässa J-lund
Här kommer beredelseordet från dagens morgonmässa på Johannelunds teologiska högskola. Utgångspunkten är 1 Kor 15:35-49.
”Paulus påminner oss i texten idag om uppståndelsen, om det jordiska och det himmelska, om det fysiska och det andliga. Om vi nu verkligen ska hålla isär dem. Kristna har i alla tider brottats med spänningen mellan det fysiska och det andliga: från asketiska ökenfäder till medeltidens rika präster och munkar, till den karismatiska och den liberala kristenheten i Sverige idag. Och kanske gäller kampen också oss som firar den här morgonmässan?”
2010/09/21
Boktips: Oswald Chambers klassiska andaktsbok
Allt för Honom (eng. My Utmost for His Highest) heter den klassiska andaktsbok jag första gången upptäckte under ett besök hos Mariadöttrarna i Vallby. Det är den enda bok som Oswald Chambers skrev under sitt korta liv (1874-1917). Han hade läst teologi och verkade som kringresande bibellärare i Storbritannien, USA och Japan. Han grundade också ett Bible Training College i London.
Det är tydligt att denna andaktsbok har sitt ursprung i en annan tid. Chambers skriver med en självklar auktoritet, klarhet, kärvhet, direkthet och utmanande stil som verkligen är sällsynt hos vår tids kristna författare. Jag hade ganska snart efter att jag köpt ett eget exemplar fått höra att denna andaktsbok skulle vara lagisk, ett fult ord i lutherska sammanhang. Därför hade den länge fått stå på hyllan. Men så tog jag fram den för ett tag sedan och prövade att använda den. Och jag har förvånats över vilka spännande reflektioner som Chambers gör över livet med Gud. Nästan varje dag blir jag överraskad och förvånad över något han skriver. Och hans motspänstiga tro och erfarenheter utmanar mig till fördjupad reflektion och bön. Kan det verkligen vara som han skriver? Dessutom ger han utmanande och konkreta synpunkter på hur jag skulle behöva jobba med mig själv för att bli en mera välfungerande kristen. Men inte på det amerikanska käcka och förenklade vis som finns i många från engelskan översatta böcker. Hos Chambers möter mig istället känslan av att denne författare, liksom patriarken Jakob, har kämpat i tron, brottats med Gud och med livet, och inte släppt tag förrän Herren har välsignat honom (1 Mos 32:22-32).
Jag skulle inte säga att det här är en andaktsbok för nybörjare, utan snarare för den levt länge med Herren och kommit förbi den första hängivenhetens fas och kan behöva sig en liten spark i baken. Boken kan vara en hjälp för att inte sätta sig bekvämt till rätta i livet med Gud och kanske med tiden bli ljum. Kanske kan den uppfattas som lagisk, men jag vill hellre kalla den utmanande. Så får man läsa med urskillning och låta Chambers ibland ganska motspänstiga synpunkter leda in i samtal med Herren. Då ser jag faktiskt goda skäl att använda den här andaktsboken istället för en mindre utmanande sådan.
Tyvärr finns inte boken att köpa längre. Det finns en språkligt moderniserad upplaga från Libris, utgiven 2003. I och med att boken har givits vår tids språkdräkt fungerar tilltalet mer direkt än med en äldre upplaga eller engelsk version. Den rekommenderas varmt om du kan få tag på den. Pröva att söka på titeln via Bokbörsen (antikvariat på nätet). När detta inlägg publiceras finns ett ex av boken för 110 kr + frakt.
Det finns också en gratis engelsk nätupplaga med dagens text, där kan du ”provläsa” och se om du gillar den.
2010/09/11
Verktygslåda för bön
Under sommarens praktik fick jag många goda tankar och tips av arbetskamrater. Detta boktips är ett av dem. En del av er kanske själva redan har Bönboken – tradition och liv, utgiven av Verbum sedan 2003. Använder du den? Hur i så fall?
Förordet liknar boken vid en katedral. En katedral där många olika grupper av människor kan röra sig med samma självklara lätthet: alltifrån turisten till den vane högmässofiraren. Och en katedral där det omedelbara och det oändliga möts. Så är denna bok tänkt att upptäckas och resa i. Och den är tänkt att formas av sin bedjare, att man ska göra den till sin egen med anteckningar i marginalen, egna bokmärken och markeringar vid böner och böneformer man särskilt tagit till sig.
Här finns allt från en enkel årstidsanpassad ordning för tidegärdens morgon- och aftonbön (från s. 45 och framåt). Inledningen och avslutningen finns på ytterpärmarnas inre flikar tillsammans med en ikon. Det finns även en ordning för frälsarkransbön. Det finns tankar om bön, inspiration och böner för olika livsfaser. Där kan man med fördel göra egna anteckningar.
Jag har bara börjat skrapa på ytan. Boken är så omfattande att jag ännu inte har hunnit lära känna den, känt dess hjärta. Men jag anar att detta kan vara ett hjälpmedel för den ovane bedjaren att hitta ord och en hjälp för den vane bedjaren att inte stelna så att bönen mest blir gamla bekanta fraser. Boken rymmer gamla böner som tål att bedjas om och om igen, sådana som kan vara svårare att ta till sig och göra till sina. Men här finns också böner ur vår samtid, välsignelser och vägledning för ett liv i bön. Den som leder andakter för andra har här en bra ”verktygslåda”. Ta fram den ur hyllan, bläddra och vandra i den tillsammans med Herren och Hans folk. Något som blir tydligt för mig när jag möter den stora mängden och bredden av böner i den här boken är: vi är många som ber och vi får och kan hjälpa varandra att leva i bön. Det är en viktig erfarenhet att för oss att göra – när vi stängt dörren om oss för att vara i vår kammare i bön. Vi är inte ensamma, utan står i en sky av vittnen (Hebr 12:1).
2010/07/25
Högkyrklighet och lågkyrklighet ingen motsats
Den här veckan har Oasrörelsens sommarmöte ägt rum i Borås. I tidningen Dagen publicerades den 23 juli en artikel av Kerstin Doyle om att Oas och EFS har samma drömmar. Högkyrklighet och lågkyrklighet behöver inte vara ett motsatspar. Den erfarenheten har jag själv gjort under tiden som student vid Johannelunds teologiska högskola, mot en bakgrund i Svenska kyrkan på Västkusten.
Doyle lyfter fram två likheter mellan Oasrörelsen och EFS: 1) stor tillit till Bibeln som Guds ord samt 2) liknande teologi. Oasrörelsen och EFS är båda väckelserörelser, men sprungna ur olika sammanhang. Jag ska försöka berätta lite om hur detta hänger ihop och om hur dessa två väckelsers teologi och praxis är relaterade till varandra. För att detta ska vara möjligt att göra krävs att jag förenklar bredden av uppfattningar och förhållningssätt som finns så väl inom lågkyrkligheten (förkroppsligad i EFS) och i högkyrkligheten (som jag dock inte vill kalla Oas). Oas betraktar jag idag snarare som en ekumenisk gudstjänstfirande rörelse med olika spiritualitetsdrag.
Oas har sina rötter i högkyrkliga sammanhang i Svenska kyrkan under sent 1900-tal medan EFS växte fram under 1800-talet i sammanhang där de kristna samlades i hemmen, läste postillor och bad. EFS växte fram i ett sammanhang där man var frustrerad över att inte få nog av näring för sitt kristenliv i söndagens gudstjänst. Detta rymde ett missnöje med prästerna – ett drag som präglat rörelsen. EFS är från början en lekmannarörelse där man utan prästerlig inblandning har haft olika typer av sammankomster. Tyngdpunkten i dessa har brukat ligga på predikan – ofta av predikanter utan akademisk teologisk skolning. Den största skillnaden mellan dessa Oasrörelsen och EFS finner jag ligger i hur man ser på prästen.
På västkusten, där Oasrörelsen har sina rötter, var väckelsen under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet ofta knuten till särskilda förkunnare (=präster, ”rätte lärare”). Detta ledde till att den västkustska väckelsen inte på samma vis som i EFS lyfte fram det allmänna prästadömet.
Ett konkret exempel som lyfter fram rörelsernas olika ämbetssyn finns i hur man betraktar prästens kläder. Från lågkyrkligt perspektiv kan man tänka att prästen försöker vara förmer genom att bära prästskjorta eller liturgisk dräkt i gudstjänsten. Genom att bära vanliga kläder tonas den dimensionen ner. Från högkyrkligt perspektiv skulle detta kunna uppfattas motsatt. Genom att prästen bär liturgiska kläder i gudstjänsten behöver man inte lägga så stor vikt vid hans eller hennes person. Funktionen är det viktiga. Prästen leder inte församlingens gudstjänst i egen kraft, som förmer än någon annan, utan bär kläder som för tanken till Kristus för att markera vem som osynlig är den som är sammankomstens egentlige värd.
Tänker man inte väldigt olika om sin gudstjänst inom lågkyrkligheten respektive högkyrkligheten? Både ja och nej.
Medan EFS tenderat att betona predikan, har högkyrkliga tenderat att betona nattvarden och liturgin. EFS har traditionellt brukat ha en enkel och obunden ordning ledd av icke prästvigda – för att markera att gudstjänsten är Guds möte med sitt folk och gudsfolkets möte med sin Gud. Inom högkyrkligheten finns förkärlek för den prästledda högmässans form. För den regelbundna gudstjänstfiraren blir denna ordning något man lär sig utantill och kan vila i och gå in i. Fastän gudstjänsten utifrån sett kan verka svår och stel kan den för den regelbundna gudstjänstfiraren bli enkel att delta i genom sin repetitiva karaktär. Det sjungna, talade och agerade växelspelet mellan prästen och församlingen markerar i det högkyrkliga sammanhanget att gudstjänsten är Guds möte med sitt folk och gudsfolkets möte med sin Gud.
En slutsats jag drar av detta är att syftet och teologin i hög grad är desamma men i respektive praxis agerar man olika. Gudstjänsterna riskerar på olika vis att passivisera gudstjänstfiraren: i den lågkyrkligt präglade gudstjänsten deltar visserligen många lekmän, men de som sitter i bänken riskerar att förbli antingen mottagare eller enskilda inför Gud i sång och bön. Den kollektiva dimensionen kan uppfattas som mindre tydlig än i den högkyrkligt präglade gudstjänsten. Den högkyrkligt präglade gudstjänsten riskerar att utestänga ovana gudstjänstfirare och dem som inte känner det liturgiska symbolspråkets betydelse. Men den kanske största passiviserande risken ligger i möjligheten för den gudstjänstfirande församlingen att dra sig tillbaka från att aktivt delta utifrån föreställningen att prästen firar gudstjänst åt folket (om få lekmän medverkar i särskilda liturgiska funktioner). Den högkyrkligt präglade gudstjänsten riskerar att inte markera den enskilde gudstjänstfirarens aktiva deltagande. Men även om man bara gör som alla andra och rabblar med i böner och bekännelser uppstår genom gudstjänstens kollektiva dimensioner.
Denna lilla vandring i högkyrklighetens och lågkyrklighetens fotspår skulle kunna fortsätta länge. Men den vandringen får var och en göra. Poängen med detta inlägg borde ha blivit tydlig nog redan nu: vi kan verka vara mycket olika i uttryck och betoningar, men när man tittar vad som ligger bakom framgår att Anden är densamme. Och det är något som jag finner fascinerande under Oasrörelsens sommarmöten – att stora delar av den svenska kristenheten samlas till gemensam gudstjänst, bön och undervisning. Allt med drag av olika traditioner. Och vi får öva oss i att tänka att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en blodsgemenskap, något mycket djupare.
2010/07/11
Predikan: Lärjungaskap 6 e Tref 2 årg
PDF:Doptalpredikan 6e sönd e Tref 2 årg
Kanske ni var i kyrkan förra söndagen? Då var det apostladagen och temat var ”Sänd mig!”. Idag har vi i fristående fortsättning på det temat. Vårt lärjungaskap. Och det passar ju bra. Vi kommer ju att få en ny liten lärjunge bland oss här idag. Lilla Moa. Hon ska bli döpt.
Och hon ska få ta emot korsets tecken på sin panna, på sin mun och på sitt hjärta. Och så ska de här orden sägas till henne: Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge. Jesu lärjungar, de var vuxna. Men man kan bli Jesu lärjunge när som helst i livet. Både när man är stor och när man är liten, som Moa. Vet ni varför? Jo, för en lärjunge är en sån som vill lära sig saker, och lära känna Jesus. Det hör man nästan på ordet. Det handlar om att lära.
[...]
Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.”
Förneka sig själv? Ta sitt kors? Usch det låter jobbigt. Mmm… Många av korsen här i kyrkan föreställer Jesus när Han hänger på ett kors. Alla människor tyckte inte att Jesus var bra. Och alla tycker inte att det är bra att vara Jesus lärjunge. Därför berättar Jesus för oss att det kan bli jobbigt att följa med Honom. Andra kan vara dumma mot oss i skolan, eller i våra arbeten. Eller någon i familjen kan tycka att man är dum. Då måste vi bestämma oss för vad som är viktigast: att fortsätta vara Jesu lärjunge eller att skydda oss själva.
2010/07/08
Betraktelse: Kärlek
En betraktelse utifrån 1 Kor 13.
Vad är kärleken? Kärleken en urkraft i människan. Den bottnar i de största djupen i oss och i våra överlevnadsinstinkter. Den är en kraft större än vad vi riktigt kan förstå eller rymma. Och det är väl därför Paulus skriver: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den”… Den kan vara en förälders kärlek till sitt barn, vännens kärlek till sin vän, eller en mans och en kvinnas kärlek till varandra. Ja, och vi ska inte glömma Guds kärlek till oss alla, sin mänsklighet.
Har ni tänkt på en sak? Din och min förmåga att älska gör oss lika Gud. Vi har en nästan omättliga längtan efter kärlek. Djupast sett är det en längtan efter Den som en gång skapade oss. Fastän vi har glömt hur Hans ansikte ser ut. Han som själv till sitt väsen är den fullkomliga Kärleken.
2010/07/05
Beredelseord: Blodets gemenskap
PDF: Apostladagen 2 årg beredelseord
Vi konstaterade i inledningen att vår identitet som folk i Sverige idag inte är så tydlig många gånger. Det kan alltså stämma ganska bra när Petrus skriver: ”Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk” (1 Petr 2:10)? Det är Jesus som gör att vi blir ett folk, när vi tror på Honom. Då hör vi hör ihop med varandra genom honom. Han ger oss en identitet som människor. Han själv är vår gemensamma identitet. Vår tro. Vårt hopp. Ett stort paraply vi får stå under nu när det regnar. Att vi har någon sorts relation, någon sorts gemenskap med Jesus Kristus.
Men är inte den gemenskap som Bibeln talar om mycket mera djupgående? Den handlar om en yttre samhörighet – att vi blir ett folk, en stor familj. Och ni vet att man brukar säga att blod är tjockare än vatten. Då syftar man på släktskap kan vara viktigt fastän man inte alltid tycker och tänker lika. Nattvardsvinet – Kristi blod – tydliggör också vårt släktskap, vår andliga gemenskap. ”Så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.” Nattvarden tydliggör att vi är ett folk. Kopplingen mellan blodet och gemenskapen är spännande att utforska denna martyrdag. Men i Guds folk har vi också en särskild inre gemenskap…
