2011/08/15

Reseberättelse från Taizé

Sparad i Artiklar, Betraktelser, Kristenlivet, Kyrkan den 12:41 av Johanna Dahl

I området Bourgogne i Frankrike ligger Taizé. Där finns en kommunitet av bröder (munkar) som lever med en särskild utåtriktad kallelse: att ta emot företrädelsevis unga människor från hela världen som på olika vis söker Gud och en väg för sina liv. Taizé är ett sammanhang som betytt mycket på min väg som kristen. Vill här dela lite intryck från mitt senaste besök (i juli 2011).

En man, Roger, från Schweiz kom till denna lilla slumrande by under Andra världskriget. Han började gömma judar och andra som behövde skydd. Inom några år startade han kommunitet av bröder, ett slags kloster. De märkte snart att många unga sökte sig till deras böner för att få vara med och be och för att bli lyssnade till. Detta har utvecklats till att Taizé har blivit ett sammanhang som varje vecka tar emot många mer eller mindre unga besökare från hela världen.

Första gången jag kom till Taizé var för tolv årsedan – då som konfirmand. Jag blev mycket berörd av möta kristen tro bland tusentals unga människor från hela världen. För mig var det något autentiskt och heligt när vi satt tillsammans i kyrkan och många av oss sjöng eller inom sig viskade sina hjärtans böner till Gud. Det var något som jag under det första besöket också själv fick börja smaka. Sedan dess har jag varit tillbaka ett antal gånger.

Som gäst i Taizé lever man under mycket enkla förhållanden i tält eller baracker. Maten man får är enklare än skolmaten i svenska skolor. Men det är nog inte främst för att leva enkelt som många längtar tillbaka till Taizé – utan för gemenskapen med Gud och med andra som söker Honom.

De tre dagliga bönestunderna i kyrkan är centrum i livet i Taizé. Man sitter på golvet eller enkla pallar eller bänkar och sjunger enkla meditativa sånger baserade på bibeltexter. Sångerna finns på många språk och sjungs ofta fyrstämmigt. Varje bönestund rymmer också en stunds tystnad (5-10 min). Jag påminns om att kyrkan är en helig gemenskap med och inför Gud när tusentals människor deltar i bönen genom att sjunga tillsammans eller vara tysta inför Gud tillsammans. Vi kommer från olika länder och olika kyrkliga traditioner men där och då är vi enade. Veckan när min vän Josefin och jag var där var vi 5000 besökare. Då är hela den stora kyrkan (stor som en fotbollsplan) nästan full och det blir långa köer (15-20 m) för att få mat.

Äventyret började den 2 juli med en 26 timmars bussresa genom Danmark, Tyskland och Frankrike. Trötta och möra efter en natt längs tyska Autobahn kom vi äntligen fram till Taizé. Inte mycket verkade ha förändrats sedan sist. Skyltarna inne på damtoaletterna var desamma som alltid förut (mediteras flitigt över under dagarna). Undrar vad herrarna har att meditera över? Och jag undrar vem Berit är, hon som bor i kloaksystemet. När man spolar på en toalett ger man det nedspolade till Berit. Det står ju en uppmaning på spolknapparna: ”Geberit”. ;-)

Det var problematiskt att få upp tältet för jorden är så tunn. Under ett jordlager på 3-10 cm är det sten. Åtskilliga tältpinnar böjdes av hammaren och modet sjönk. Efter ett försök med byte av tältplats och diverse försök att justera läget fick vi äntligen upp tältet. Kan konstatera: liggunderlag är inte särskilt mjuka (inte ens den uppblåsbara sorten). Hårt och knöligt är det att campa. Det kändes som att det låg en stor rot under marken där jag hade min sovplats. Sista dagen visade det sig att denna rot inte alls var någon rot. Den var Josefins borttappade pennfodral. Prinsessan på pennfodralet var tacksam att det avlägsnades. ;-)

Särskilt första hälften av veckan var goda dagar. Vädret var härligt högsommarvarmt. Det var fantastiskt att vara tillbaka i den andliga tradition som betytt så mycket för mig. Teologin i Taizé upplever jag som väldigt livsnära, sund och god. Den sammanknyter de tre stora kyrkogrenarna: den romersk-katolska, de östkyrkliga kyrkofamiljerna och olika protestantiska inriktningar. Detta blev särskilt påtagligt då söndagens högmässa tydligt rymde alla kyrkotraditionernas betonade moment i samband med nattvarden. Eftersom kommuniteten i Taizé, bröderna själva, kommer ur olika kyrkotraditioner har de ett särskilt tillstånd från påven i Rom att få lov att dela samma nattvard, romersk-katolsk sådan. Och även som besökare får man dela denna nattvard. På så vis upplever jag Taizé som en plats av hopp för kyrkans enhet. I tillit och med förhoppningar riktar man sig gemensamt till vår kärleksfulle Gud och Fader. Frågor om enhet och gemenskap och allra mest Guds kärlek får stort utrymme.

Om man fortfarande sover 07.45 har man privilegiet att väckas till klockstapelns klang. Jag var dock tvungen att gå upp lite tidigare. Hade fått som arbetsuppgift att se till att det var lugnt och ordning i en av sektionerna i kyrkan under morgonbönen (8.15).

Frukosten i Taizé är min favoritmåltid. Ett säkert kort – man vet alltid vad man får. En liten baguette, ett paket av President – den franske presidentens smör (snällt av honom att skänka det och själv äta sin baguette utan). ;-) Sedan får man två bitar mörk choklad och antingen varm choklad eller varmt iste. Jag föredrar det sistnämnda. Chokladbiten kan med fördel användas som smörkniv, om man är tillräckligt följsam så att ”smörkniven” inte knäcks eller smälter.

Bibelintroduktionerna med broder Paulo var givande. I klosterfromheten finns verklig kunskap och kännedom om livet med Gud och bönen. Skönt med handfast och enkel andlig vägledning i relation till predikningar, böcker och undervisning som inte förmår tala i klartext.

Jossan och jag var i en samtalsgrupp med två män från England, en kvinna från Nordirland, en hollänska och de första dagarna två polacker – de sista dagarna en koreansk pastor. Det innebär att under en vecka i Taizé uppstår gemenskaper som i bästa fall överbryggar nationsgränser och kyrkogränser. Hopp för världen, kyrkan och oss själva kan börja växa i denna mylla.

En dag gick Josefin och jag på promenad till grannbyn Ameugny. Under den turen fick vi se lite mer av vacker fransk bymiljö och lära oss att deras föregående kyrka hade förstörts av vikingar. Underligt att känna att våra förfäder kunde ha varit där och härjat. Själva hade vi inte alls några sådana planer.

Vädret försämrades i mitten av veckan till att bli instabilt och regnigt. Vi har lärt oss att sådan väderlek är opraktisk när man bor i tält. Det blir kallt. Tvätten som hänger ute blir aldrig torr. Marken i Taizé förvandlas till något som ingen vill ha närmare kontakt med (”Taizé-diarré”). Och humöret sjunker i takt med att temperaturen sjunker och fukten i kläderna tilltar. Jag hade tagit med mig sommarsovsäcken till Taizé men frös ändå. Lånade en av Taizés utlåningsfiltar. De följande dagarna fick jag se min hud prydas av ett antal loppbett. Vet inte säkert om det var pga filten, men misstänker det. Slapp i alla fall frysa.

Vid ett par tillfällen traskade jag ner till den gamla byn Taizé som ligger intill kommunitetens område. Där finns gamla hus, den kyrka från 1200-talet och massor av stockrosor. Mycket vackert! Stannande till vid grundarens, broder Rogers, grav. Han mördades 2005 vid en kvällsbön i kyrkan, 90 år gammal. Läser nu ett urval av sådant han skrivit. Mkt god och livsnära teologisk läsning! Klosterkristenheten har stor kunskap i hur livet med Gud kan vara. Broder Rogers roll som grundare och det arv han lämnat efter sig lyfts fram på ett nytt sätt nu än när jag var här sist (2004), då han fortfarande levde.

Brödernas gravar var prydda av enkla träkors och prunkande blomsterprakt.

Sista dygnet var inte roligt. Det regnade nästan hela tiden. Josefin hade under veckan blivit smittad av en förkylning och på lördagskvällen började jag också känna av förkylning. Denna sista kväll gick vi och lade oss i hopp om att regnet skulle sluta under natten så att vi skulle kunna ta ner tältet i torrt tillstånd. Vid tretiden på natten vaknade vi av en kraftig smäll och ljus. Det var en åskväder som var alldeles över oss och omkring oss på alla sidor. Inte roligt när man ligger i ett litet tält. Regnet slog mot tältduken. Ljuset lyste upp allt och dundret kändes i luften och marken. Vi låg vakna mer än en timma i detta tumult. Från andra tält kom tal och sång. Många var rädda.

På morgonen fick vi höra att en del hade flytt till kyrkan och lagt sig där att sova istället. En del hade fått in mycket vatten i sina tält. För mig och Josefin hade det gått bra, även om alla våra tillhörigheter var mer eller mindre fuktiga. När det väl var dags att stiga upp var vi inte pigga. Det var övermulet, men regnade inte. Vi gick och duschade. Men solpanelerna som värmer vattnet hade pga det dåliga vädret inte gjort vad de skulle, så det blev en iskall morgondusch för oss förkylda. Ingen höjdare. Ihop-plockningen av grejerna påbörjades och regnet kom. I spöregn var vi tvungna att packa ner tält och bära bort väskorna till Oyak, därifrån bussen skulle gå vid lunchtid. Vi blev genomblöta. Humöret sjönk långt ner. Men det gick bra.

När väskorna packades ur bussen i Sverige var tältet fortfarande så blött att det droppade/rann ur påsen. Konstaterade under den långa resan hem att den här veckan i Taizé bjudit på mera motgångar än tidigare: loppor, kyla, regn och åska. Men ändå är jag mycket nöjd med dagarna. ”Det som inte dödar härdar.” Är inte riktigt samma Johanna som hon som åkte. Lite modigare och lite mera hoppfull. Hoppas få komma tillbaka igen.