På sistone har jag läst Bo Giertz roman Tron allena. Den utspelar sig under reformationstiden i Sverige och handlar i huvudsak om två bröder: den ena (Anders) romersk-katolsk präst, och den andre (Mårten/Martin) var en period skrivare hos Gustaf Vasa. De hamnar på olika sidor i konflikten mellan protestantism och katolicism,  kommer båda att brottas med gärningsläror i olika varianter och med hur man som kristen bör förhålla sig till överheten. Giertz får in så väl rättfärdiggörelsen genom tron allena, luthersk kallelesesyn och tvåregementsläran – allt beskrivet i romanens form.

Jag är faschinerad av Bo Giertz stora teologiska klarsyn och förmåga att formulera sig så att han i ord och sammanhang förmår göra klart vad evangeliet om Jesus Kristus är. Härligt att få del av detta. Så klar evangelisk förkunnelse som Giertz förmedlar tycker jag är svår att finna i vår samtid. Alltså känns det värdefullt för mig att få ta del Giertz böcker (i allmänhet). Tron allena är läsvärd som roman, men också som själavårdande uppbyggelselitteratur. När jag har läst har jag på många ställen velat stryka under och samla på mig citat. Här kommer ett från ett sammanhang där Mårten uttryckt att han vill vara from (inte tjänstgöra som skrivare i ett ogudaktigt sammanhang) och blir tillrättavisad av en kyrkoherde.

”Jag ska säga dig en sak, Mårten: Det är den största synd som finns att vilja vara from! Så länge en människa vill vara from och helig tänker hon bara på sig själv. Hon är intagen av sin egen märkvärdighet. Hon vill gälla för något – till och med inför Gud! Gör hon något gott mot nästan, gör hon det bara för sin egen skull, därför att hon hört att så skall ett helgon se ut. Hela tiden ser hon på sig och sitt, och det goda hon gör, samlar hon ihop och ruvar på det som draken på sitt usla guld, för att ha något att berömma sig av inför Guds tron. Det är därför som Gud måste göra alla självheliga dårar till riktigt stora syndare för att få bukt med dem. Somliga låter han falla i grov synd, andra plågar han med deras syndafördärv tills de blir förtvivlade och erkänner, att de verkligen är värda den eviga fördömelsen. Så länge vi betraktar oss själva och vill vara heliga, är vi ingenting annat än grova syndare, om vi så ser en helgongloria i spegeln. Det värsta är att människan har en så outrotlig lust att se på sig själv. Den brukar inte få knäcken, förrän hon ser, att syndamasken kryper i henne överallt och att hon är vämjeligare att betrakta än ett ruttet hundkräk vid vägkanten. Då får hon äntligen lust att se åt annat håll. Och då brukar den helige Ande få henne att vända sina ögon på allvar mot Kristus. Då märker hon, att den Frälsaren ensam på jorden kan vara en försonare för så vederstyggliga syndare. Då tycker hon, att Kristus är det ljuvligaste, som finns att se på . Och den som ser honom och tror på honom, han får just då den underliga gåvan som bara Gud kan ge: att kunna se sin nästa och upptäcka honom, just när han behöver hjälp. Han tänker inte på att göra goda gärningar längre, utan han gör gott. Han vill inte bli helig, utan han har den helige Ande, och därför tjänar han. Han ser inte det granna helgon framför sig, som han borde bli, utan han ser bara nästan, som lider nöd, och honom går han åstad och tjänar.” (s. 254f  i Församlingsförlagets utgåva från 1998)

”Kunde rättfärdigheten komma i kraft av lagen , du kunde till och med sultanen komma in i himmelen, om han vore rättvis och mild. Men nu kommer rättfärdigheten av tro på Jesus. Även den rättfärdigaste domare och den heligaste furste och den bästa moder mer än nog för att vara värd den eviga elden. Allt gott, som vi gör som Guds redskap i våra jordiska kallelser och ämbeten, det har ju inte det ringaste att betyda för saligheten. Det är ett Guds sätt att hålla sin skapelse vid makt. Men för att frälsa sina människobarn har Gud inrättat en helt annan ordning i världen. Den kallar Martin Luther för det andliga regementet. Det regementet är inte svärdet, utan ordet, inte tvång och hot och straff, utan evangelium och förlåtelse och idel goda gåvor. Liksom Gud styr sin syndiga värld med furstar och härar, med domare och ris, så har han också mitt i den syndiga världen satt en kyrka och styr över våra själar med präster och predikan, med döpelse och nattvard och avlösning. Och här bjuder han alla syndare att tro på Jesus, och den som tror, honom förlåter han allt och gör honom rättfärdig av idel nåd och tar sin boning i hans hjärta och driver honom att villigt lida allt och tjäna allt och alla.” (s. 250f, Församlingsförlagets utgåva från 1998)