I en del församlingar jag vistas ber man Fader vår och i andra Vår Fader. Som konfirmand lärde jag mig den ”gamla” och det är den jag har bett under större delen av min tid som kristen (snart 10 år!). Jag lärde mig den ”nya” Vår Fader för några år sedan. Fördelen med den är att jag upplever att språket går in i mig lättare. Ber jag den gamla Fader vår måste jag mycket mer aktivt tänka på vad orden betyder för att undvika att ”rabbla” bönen.

Oavsett version finns en vers som jag tycker är knepig (och som jag vet att så väl lekmän som teologer är frustrerade kring): Inled oss icke i frestelse/Utsätt oss inte för prövning. Inte frestar Gud? Och varför vill vi slippa prövningar, dessa kan ju vara nyttiga för oss? Jag vet att någon resonerade att vi kan visa sund ödmjukhet inför Gud och inför vår egen oförmåga att hantera prövningar om vi ber enligt den nya översättningen. Men oavsett översättning finns klurigheter att hantera.

Jag är nyfiken på hur ni som besöker den här sidan (mer än 150 besök sedan i onsdags!) tänker kring de här versernas prövningar och frestelser. Det spelar ingen roll hur vana eller ovana gudstjänstfirare ni är. Kanske ni tycker istället att det finns något annat stycke i Herrens bön som är knepigt? Det vore spännande att få dela era tankar och kommentarer. Kanske kan vi tillsammans finna fler goda förslag på förhållningssätt.