En eld som inte får luft eller ved slocknar sakta. Det samma kan antas gälla för kristen tro som inte ges  näring  genom gudstjänstfirande/bön och bearbetning av tron och livet tillsammans med trossyskon.

I Kyrkans tidnings nr/vecka 43 finns en längre artikel med rubriken Kyrkans anställda behöver växa i egen tro. Artikeln, som är skriven av Elisabet Sandberg, ingår som nummer två i en serie artiklar där Kyrkans tidning granskar (Svenska) kyrkans undervisning. Tyvärr kan jag inte se att artikeln finns tillgänglig för alla via Kyrkans tidnings websida (www.kyrkanstidning.se). Därför försöker jag i korthet att referera den.

Artikeln lyfter fram att anställdas egna behov av att reflektera kring och bearbeta sin tro i allmänhet inte fångas upp eller ges särskilt utrymme i det vardagliga församlingsarbetet. Detta får negativa och utarmande konsekvenser: de församlingsanställda fortsatta växt i tro försvåras, vilket i sin tur påverkar hur dessa talar om/kommunicerar tro vidare i sina tjänster.

Sandberg hänvisar bl a till Lennart Belfrage, stiftspsykolog vid stiftskansliet i Visby, som skrivit avhandlingen Clergy existence challenged (Uppsala universitet). I denna avhandling ses sambandet att prästers bristande omhändertagande av sin egen existentiella hälsa kan leda till utbrändhet. För att förhindra detta, poängterar Belfrage, att kyrkan och församlingarna skulle behöva satsa på tillhandahålla undervisning och återkommande tillfällen för reflektion och bearbetning även för anställda. Han ger exemplet att i arbetslaget samtala med varandra om begravning och döden. Belfrage lyfter den högst adekvata och intressanta frågan: ”vad gör prästerna med alla de här begravningarna som samlas inom dem?”.

Poängen med samtalen i arbetslaget är inte bara att tala om vad som sker i det konkreta eller kring teologi utan vad som väcks i de enskilda prästerna och andra anställda, exempelvis knutet till begravningssammanhanget. När de anställdas livsfrågor ställs i centrum kan detta befrämja existentiell hälsa och utgöra sammanhang där evangeliet naturligt kan relatera till det inre livet. I artikeln lyfts också fram att församlingsanställda i många fall kan vara ganska sekulariserade behöva ges möjligheter till fördjupning i sin relation till kyrkans lära och liv. För som församlingsanställda är vi inte bara satta att företräda och förvalta vår egen tro, utan Kyrkans gemensamma tro.

Att försöka införa undervisning och tillfällen för bearbetning för anställda tror jag är en mycket god idé. Att det inte redan är praxis är sorgligt men kanske kan relateras till exempelvis äldre tiders prästideal där prästen skulle vara/verka fullkomlig för att tas på allvar. I dagens samhälle tycks vi snarare söka efter  autencitet. Den typ av samtal som Belfrage lyfter fram kräver att man i ett arbetslag vågar öppna sig för varandra, göra sig sårbara och mänskliga – åtminstone lite grand. Att bli sårbar och mänsklig är något som för mina tankar vidare till Kristus och till orden i Filipperbrevet kapitel 2 vers 7:

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

Han som var Gud utlämnade sig till mänskligheten och gjorde sig sårbar för oss. Det är ord så stora att de inte riktigt går att begripa. Vi, i vår tur, kan ha olika lätt eller svårt för att följa efter Honom i detta. Kanske oroas vi av vad som händer med min fromma präst- eller diakon-image om det kommer fram att jag tänker si eller känner så? Vad hos mig har rötter i ytlighet och stolthet och behöver komma upp i ljuset? Finns det i sammanhanget sunda gränser för den som inte vill lämna ut sig alltför mycket eller lämpa över egna bördor på arbetslaget? Och viktigast av allt: hur kan man i ett arbetslag verka för att skapa ett gott klimat där denna typ av samtal kan ges utrymme?

Jag kommer att tänka på ord från en av vårt lands goda själavårdare som i mitt försök att återskapa dem låter så här: ”min enda kontaktyta med Gud är sanningen”. När jag är sann, och i samklang mellan utsida och insida, då kan goda möten med Gud (och andra) ske. Då är det också möjligt att genom äkthet vinna respekt som inte vilar på en välputsad illusion av vem jag är. Resonemanget verkar landa i hur vi ser på vår identitet i Kristus och vad den innebär för oss själva och för kyrkan.

Den tidigare nämnda artikeln avslutades med några allvarliga men trovärdiga ord av Leif Selling, stiftsadjunkt för andlig vägledning och själavård i Härnösands stift: ”När inte de anställda längre vandrar och söker Gud riskerar kyrkan ytterst att förlora sin trovärdighet”.

Det vore mycket spännande om ni som läser detta inlägg ville dela tankar kring behov av undervisning för församlingsanställda. Hur tänker ni? Vilka behov finns? Hur skulle man kunna göra? Vilka risker/möjligheter finns?
Det vore också mycket spännande att få ta del av tankar om vad du själv, gärna du som inte själv studerar teologi eller är i tjänst inom detta fack, skulle vilja få undervisning om och på vilket sätt du skulle vilja lära dig mer. Det finns ju enormt många ämnen men också olika sätt att lära sig: föredrag, självstudier utifrån tillhandahållet material, prova själv, kyrkvandring, drama, gruppsamtal, kreativa metoder, enskilda samtal, mentorskap m.m.